MED ANDAN I HALSEN - Teknikföretagen

som de finns alltid känslan av att hon inte kan jobbet på
riktigt. Hon är ju kvinna och det här är inte en kvinnlig
domän.
En gång om året utför företaget en medarbetarenkät. På
frågan om män och kvinnor har lika möjligheter på arbetsplatsen
svarar Anna konsekvent nej.
”Det är ju uppenbart att vi inte har det. Kvinnor har
heller inte samma möjlighet att ens komma till arbetsplatsen,
då skulle vi ju inte vara så få.”
Eftersom hon är en av få som svarar nej på frågan brukar
inga åtgärder ske.
”Det är klart att de andra svarar ja. De är ju män och
märker inte av den här osynliga normen.”
I stället upplever Anna att hon blivit ”feministen” på
jobbet. Den som ständigt skjuter in ett ”eller hon” när
någon benämnt någonting som ”han”. Den som chefen
kallar in och ber om råd när han vill försöka göra något åt
underrepresentationen av kvinnor.
”Jag nämnde en sådan basal sak som att i jobbannonser
skriva att man särskilt uppmuntrar kvinnliga sökande. Han
hade inte ens tänkt på det som en möjlighet. Samtidigt är
jag glad att han överhuvudtaget ställde frågan.”
En jämställdhetsplan finns förmodligen på företaget,
men Anna har aldrig sett den. Jämställdhetsplaners vaga
formuleringar kring åtgärder som ska vara möjliga ”om
utrymme finns” gör också att de inte har någon praktisk
verkan överhuvudtaget. I stället efterlyser hon en större
kraftansträngning bland alla teknikföretag.
”Genusutbildning av någon kunnig och påläst, ett ständigt
pågående arbete kring mansnormen på arbetsplatserna.
Bara en sådan enkel sak som att ställa in krukväxter och ha
en bredare uppsättning tidningar i personalrummet skulle
kunna ha effekt.
Det handlar om att våga se vad man har för stämning
och samtalskultur på jobbet, hur arbetsmiljön egentligen
142