MED ANDAN I HALSEN - Teknikföretagen

döds. Och vad är det man ska spara på? Investeringar i
utbildning och infrastruktur som leder till tillväxt över
tiden? Eller välfärdsstaternas kärnverksamheter som skattebetalarna
tycker att de betalat för att få tillgång till?
När jag reste runt i Sveriges alla län under 2009 och
besökte arbetslösa, fackföreningar, företag och arbetsförmedlingar
fick jag naturligen frågor som handlade om krishanteringen,
om a-kassan, om det som handlade om den
kortsiktiga tryggheten. Men jag fick förvånansvärt ofta även
frågor om framtiden efter krisen, om hur Sveriges långsiktiga
konkurrenskraft ska se ut, om hur Sverige ska klara sig
i konkurrensen med Kina och Indien, om vad barnen ska
jobba med framöver.
Det är högst relevanta funderingar. Och det finns inte
en politisk ledare som kan klara sig utan någon typ av idé
om svaren på dessa frågor.
Det står allt tydligare att innovation och innovationsförmåga
alltmer hamnar i fokus för den politiska debatten
”post crisum”. President Obama pratade i sitt State of the
Union-tal den 25 januari 2011 om vår generations ”Sputnik
Moment”; en satsning på forskning och utveckling som
USA inte har sett maken till sedan rymdålderns glansdagar.
I Europa har EU-kommissionen arbetat fram ett nytt flaggskeppsinitiativ,
Innovation Union, som formellt antogs av
ministerrådet i början av februari 2011. Och i Sverige pågår
nu arbetet i regeringskansliet med en ny nationell och heltäckande
innovationsstrategi.
Att behovet är stort kan man förstå – ur strukturekonomisk
synvinkel, men också ur politisk. Vilken ledare vill
enbart vara förknippad med besvärliga reformpaket, besparingar
och skattehöjningar? Det är inte utan att man förstår
hur Luxemburgs mångårige premiärminister Jean-Claude
Juncker tänkte när han i en intervju i The Economist för
några år sedan utbrast: ”We all know what to do, but we
don’t know how to get re-elected once we’ve done it.”
77