MED ANDAN I HALSEN - Teknikföretagen

ett enkelt faktum som brukar fascinera. Sociala distriktsnämnden
nr 3 i Stockholm – med ansvar för verksamheten
norr om Slussen – hade cirka 1985 en årsbudget på två
miljarder kronor. Pengarna skulle räcka till administration,
lokala socialkontor, fältarbetare samt alla bidrag till hjälpbehövande.
Av de två miljarderna kostade den centrala
administrationen cirka 45 procent, den faktiska verksamheten
i runt tal lika mycket, och alla de ekonomiska bidrag
man i slutänden lyckades fördela uppgick till cirka 180
miljoner, eller 9 procent av budgeten. Fundera gärna en
stund över om det verkligen är så att de problem som finns
inom vård, skolor och omvårdnad om utsatta måste bero
på att skatterna är för låga.
Men min misstanke är att ingen kommer att vilja ens
diskutera den offentliga sektorns arbetssätt, budgetmetoder,
struktur, omfattning eller organisation. Det är svårt, man
alienerar starka påtrycknings- och väljargrupper av offentligt
anställda, och eftersom samtliga svenska riksdagspartier
i huvudsak har accepterat den ”svenska modellen” och
dessutom är delaktiga i förvaltningen, är inget av dem intresserat
av att ifrågasätta alltför mycket. Min övertygelse
är tyvärr att vi i stället kommer att fortsätta ungefär som
vi har gjort, halka efter en smula för varje decennium,
kanske mestadels ha goda statsfinanser men bristande utbildning,
centralstyrd och därför starkt selektiv forskning,
en svårrörlig arbetsmarknad och få om några incitament
till nytänkande, satsningar och risktagande. Och liksom i
dag kommer vi gissningsvis att betala tio eller tolv procent
mer i skatt än genomsnittligt i jämförbara länder.
Självklart finns alternativ. De som arbetar med ny teknik
och för de flesta okända, innovativa forskningsfält kan göra
ojämförligt mycket mer än i dag för att försöka påverka
synen på forskning, utveckling och förändringar i positiv
riktning. De enskilda och organisationer som oroas av
36