MED ANDAN I HALSEN - Teknikföretagen

Att vågA MEr äN MAN MåStE
Möten på distans
Vi sitter i ett mötesrum i Farsta vid ett runt bord. Ett vanligt
runt bord som på många andra möten.
Enda skillnaden är att på andra sidan bordet står tvskärmar
i stället för stolar. Även tv-skärmarna har en bit
bord framför sig. Bordet ser ut att liksom gå in i tv-skärmarna
eftersom de som befinner sig i skärmarna har ett
likadant bord framför sig där de sitter. Färgen på väggen
bakom dem inne i skärmarna är precis densamma som
färgen på väggen där vi sitter. Ljudöverföringen är nästintill
perfekt. Illusionen är total.
Jag kommer på mig själv med att bli lite förvirrad över
att jag inte kan servera vatten till dem som sitter på andra
sidan. När någons mobiltelefon ringer vet vi inte om det
är i vårt mötesrum eller i deras.
De övriga mötesdeltagarna sitter i ett rum vid Stureplan.
Men det hade lika gärna kunnat vara Helsingfors, Göteborg
eller Milano. Eller någon annanstans på TeliaSoneras kontor
i världen. Mötesrummen för videomöten ser nämligen
exakt likadana ut överallt, från träslaget i mötesbordet till
färgen på väggarna.
Efter en stund reser sig en i det andra rummet och beklagar
att han måste gå. Han har ett annat möte. Med Italien.
I rummet bredvid.
Han förklarar senare att det allra bästa med att övergå
till videomöten är att ”jag kan ha möte med Milano, Helsingfors
och Tokyo under en och samma dag, och ändå
hinna hämta barnen på dagis”.
I företagsvärlden har många länge hävdat att miljösatsningar
kostar stora pengar och därför inte kan prioriteras.
En person som motbevisat detta är Catherine Karagianni,
96