MED ANDAN I HALSEN - Teknikföretagen

sant, allt det där om försurning och koldioxidutsläpp. Jag
lät bara tomten i mig komma till tals.
Jag älskar min konsumtion av industrins frukter. Jag har
köpt hela kittet med teknik. Plasma-tv, datorer, kameror,
bilar. Jag åker flygplan och tåg, telefonerar, jag konsumerar
mat för att överleva. Mat som framställs med hjälp av industrin.
Men ändå måste jag erkänna att jag har lite ångest,
skäms lite för den lättja vi, åtminstone de flesta av oss, lever
i i dag. Jag försöker sona min lättja genom att så ofta som
möjligt köpa kravmärkt, källsortera, inte dumpa batterier
bland vanliga sopor. Jag försöker att inte ta bilen i onödan.
Och spar lite på elen när det kommer för mig. Vilket är
alldeles för sällan. Jag hänger hellre tvätt än använder torktumlaren
om det går. Om det går? Ja det går bara med
lakan och handdukar som är tillräckligt stora för att gå in
fyra stycken i en laddning. Vilket gör att själva hängmomentet
bara blir gånger fyra. Vem väljer att hänga ett tjugotal
små trasor? När det står en gapande torktumlare framför
näsan.
En av mina favoritprylar i hemmet är mitt spa. Min jacuzzi
som jag använder så flitigt för att decimera min stress.
Se där vilken jävla hycklare jag är. Men man gör ju sitt
bästa och man lever ju knappast mer än en gång så varför
skulle jag totalt avstå från all njutning? All denna njutning
som möjliggjorts av industrin. Industrin runt om mig som
gör det så lätt att leva. Som gör det möjligt för oss alla att
ta oss fram i vardagen så friktionsfritt som möjligt. Vi som
lever i s.k. industriländer lever så pass kungligt att både
fysisk och intellektuell svält borde vara omöjlig. Det är där
i-landsproblemet depression uppkommer, det problem jag
själv ibland lider av när jag inte talar mig emotionellt tillrätta.
Industrin har ju en förmåga att hjälpa människan att
spara på den energi som hon annars hade använt till fiske,
jakt, odling och att bygga vindskydd till sig och sin familj.
Nej, usch! Nu skäms jag för att jag sitter och skriver en
170