Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016

FOI-R--4367--SE
Rysk säkerhetspolitik
Antivästlig retorik
och krigshot i
propaganda
De praktiska åtgärderna för att öka kontrollen över samhället kommer parallellt
med en statlig propaganda som framhåller faror som Ryssland står inför samt
en kraftigt antivästlig retorik. Enligt Vladimir Gel’man, professor vid European
University i Sankt Petersburg: “the politics of fear, as well as more aggressive
and extensive state propaganda, became major instruments of maintaining
authoritarian equilibrium” (Gel’man 2016a: 33; se även Trudolyubov 2016b).
Det är något som också återspeglas i den allmänna opinionen. Den ryska
befolkningen har blivit alltmer fientligt inställd till Väst, ser fler faror som
hotar Ryssland från utlandet och en ökad risk för krig (se appendix A4.2 &
A4.3; se också Gudkov 2015b; Levada Centre 2015d). En fokusgruppstudie
gav vid handen att ”små krig” eller militära operationer som de i Ukraina och
Syrien anses rättfärdiga, som försvarsåtgärder och preventiva för att undvika ett
”storkrig” och för att ”den belägrade fästningen måste försvaras” (Kolesnikov
2016: 20, 21; se även Gudkov 2015a: 96–97; Levinson & Gontjarov 2015: 64).
Enligt den ryske forskaren Nikolay Petrov, får regimen sin legitimet “not from
the bottom up, through elections, but from the top down, by placing the
country on a permanent war footing” (Petrov 2016: 1. Se även Trenin 2016 om
hur Kreml “de facto har varit i ett krigstillstånd sedan februari 2014”.)
I opinionsundersökningar genomförda av Levadacentret 2015 och 2016 uppgav
en överväldigande majoritet av respondenterna att det finns ett militärt hot mot
Ryssland (68 respektive 65 procent). Bara 22 procent (2015) och 28 procent
(2016) svarade att de inte såg ett sådant hot. Detta är en markant ökning
jämfört med hur respondenter svarat på frågan 2000–2014 (Levadacentrum
2015c; Levadacentrum 2016a). Propaganda och opinionen tycks med andra
ord gå i samma takt.
Kan man lita på
opinionsundersökningar?
Hur stor tilltro bör man då sätta till ryska opinionsundersökningar? Är de
missvisande eftersom respondenterna regelmässigt förfalskar sina preferenser då
de är rädda att svara uppriktigt eller därför att de helt enkelt inte är intresserade
(Levinson & Borusiak 2015: Nizgoraev 2015)? I en opinionsundersökning
genomförd av Levadacentret i januari 2016 uppgav cirka en fjärdedel att de
var rädda att uttrycka sin åsikt om vad som pågick i Ryssland. Kanske än mer
intressant var att nästan hälften uppgav att de trodde att de flesta ryssar var rädda
att säga vad de tycker i opinionsundersökningar (Levadacentum 2016b). Men
samtidigt tenderar fokusgrupper att ge liknande resultat som de man finner i
enkäter. Empirisk forskning tyder på att till exempel Putins opinionssiffror inte
är en preferensförfalskning (Frye et al. 2016). Med andra ord kan man utgå
från att opinionsundersökningar i varje fall ger en god indikation om den ryska
befolkningens preferenser, men det finns all anledning att tolka dem med viss
försiktighet.
Det är dessutom av intresse eftersom den ryska politiska ledningen
följer utvecklingen noga inom opinionen. (Trudolyubov 2016a; Zygar
2016: 305). Presidentadministrationen, inklusive Säkerhetsrådet,
beställer opinionsundersökningar från institut som Allryskt centrum för
100