Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016

FOI-R--4367--SE
Rysk säkerhetspolitik
belarusiske presidenten återupptagit sin balanspolitik mellan Moskva och Bryssel
(Hedenskog 2015a). Kazakstan har också agerat återhållsamt mot alltför nära
integration med Ryssland efter annekteringen av Krim och betonat att EEU ska
förbli en ekonomisk union utan politiska institutioner (Holmquist 2015). För
Ukrainas del har det ryska angreppet resulterat i en konsolidering både av Kievs
västvänliga politiska inriktning och den folkliga uppslutningen kring Ukrainas
självständighet, den västvänliga politiken, demokratin och motståndet mot de
ryska hegemonianspråken (Hedenskog 2015b: 61–62).
Det utrikespolitiska konceptet nämner också som prioritet att behålla en
aktiv roll i den politiska och diplomatiska konfliktlösningen i OSS-området
(Transnistrien och Nagorno-Karabach) (Kontseptsija vnesjnej §49). Efter
fyradagarskriget i Nagorno-Karabach i april 2016 har Ryssland till exempel
försökt att stärka sitt inflytande över konfliktlösningsprocessen och de två
motståndarna Armenien och Azerbajdzjan (Hedenskog et al. 2016). Genom att
göra detta skulle Moskva öka sitt inflytande över hela Sydkaukasien, en region
där den strategiska energiinfrastrukturen är mycket viktig för Ryssland.
De “frusna
konflikterna”
Att stärka Abchazien och Sydossetien är en rysk prioritet i Kaukasien, men
Ryssland har också satt som mål att normalisera relationerna med Georgien “över
de frågor som den georgiska sidan visar beredvillighet till” (§§51–52). Ryssland
har återetablerat de sovjetiska militära baserna i Abchazien (7. militärbasen
Gudauta) och Sydossetien (4. militärbasen i Tskhinvali och Java) och har
tecknat avtal om allianser och integration med de georgiska utbrytarregionerna.
Emellertid har det ryska erkännandet av dessa territoriers självständigheter gjort
att de isolerats internationellt och blivit mer beroende av Ryssland. Samtidigt
har nedgången i den ryska ekonomin inneburit att subsidierna från Ryssland
har minskat (de Waal 2015). De sydossetiska ledarna har upprepade gånger
föreslagit en folkomröstning inom separatistrepubliken om anslutning till Ryska
federationen enligt samma modell som Krim (Fuller 2016). Ett närmande mellan
Ryssland och Georgien i enlighet med konceptet ter sig därför osannolikt givet
den konsensus kring den västvänliga politiken som råder bland de etablerade
politiska krafterna i Georgien och den de facto annektering av de georgiska
territorierna från Rysslands sida som pågår.
De mest föråldrade skrivningarna i det utrikespolitiska konceptet från 2013 är
de om Rysslands relationer med de euroatlantiska staterna, Europeiska Unionen,
Förenta Staterna och andra multilaterala organisationer huvudsakligen baserade
i den euroatlantiska regionen (Europarådet, OSSE och Nato) (§§54–72). Denna
sektion innehöll de största förändringarna i det nya konceptet som publicerades
i december 2016.
Relationerna med
västmakterna
Den stora försämringen i Rysslands relationer med västmakterna har sitt ursprung
i den fundamentala skillnaden i synen på och intressekonflikten gällande det
postsovjetiska området. Enligt västmakternas syn är dessa 14 staters suveränitet
av största vikt och de måste själva få välja sina anslutningar utan hot eller tvång.
I internationella och bilaterala avtal har Ryssland bundit sig att respektera deras
självständighet, suveränitet och territoriella integritet. Enligt Rysslands syn är
117