Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016

FOI-R--4367--SE
Rysk säkerhetspolitik
och visar en större beredvillighet att göra militärtjänst. Det finns tecken på en
utbredd negativ inställning mot Väst och en beredvillighet i opinionen att sätta
militärens behov framför ekonomisk tillväxt.
Den yttre aggressionen och den inre repressionen är två krafter som samverkar
och som förstärker varandra. Sedan 2013 förefaller den ryska politiska ledningen
ha blivit alltmer orolig för framtida sociala och politiska oroligheter. Ökad
repression tycks inte ha stillat denna oro. Sociala och ekonomiska protester
skylls från officiellt håll allt oftare på utlandet. Detta har skapat en stämning där
de repressiva åtgärderna motiveras med de hot som sägs föreligga mot Ryssland.
Alltfler politikområden berörs av säkerhetspolitiken, och patriotismpolitiken
har kommit att skrivas in i de strategiska doktrindokumenten.
Vidare använder den politiska ledningen såväl miliser och kosacker som privata
militära företag och andra styrkor med semi-officiell status både utomlands och
för att ingjuta fruktan i Ryssland. Även om dessa förmågor primärt används
för inrikes syften, utgör de en del av Rysslands militära organisation och måste
beaktas vid en analys av Rysslands militära förmåga i sin helhet.
Rysk säkerhetspolitik vilar huvudsakligen på två ben: kärnvapeninnehavet och
det permanenta medlemskapet i FN:s säkerhetsråd. Kärnvapnens vikt som
politiskt instrument har blivit allt tydligare och den offentliga nukleära retoriken
har nått oanade höjder. Detta visar på den politiska målmedvetenheten i den
ryska ledningen att använda kärnvapen som ett centralt instrument för att utöva
utrikespolitiska påtryckningar.
Prioriteringarna för säkerhetspolitiken visar i vilka geografiska områden
Ryssland ser risker för kommande militära konflikter. Här har Ryssland pekat
på länder i närområdet vilkas regeringar är fientligt inställda till Ryssland som
en fara för den nationella säkerheten. Detta innebär att geografiskt fokus även
i fortsättningen kommer att ligga på Rysslands grannländer, inte minst de
forna Sovjetrepublikerna. Därutöver har Ryssland flyttat fram sin position i
Mellanöstern.
I ljuset av den försämrade relationen med Väst, som en konsekvens av
aggressionen mot Ukraina, vänder sig Ryssland alltmer mot Asien, särskilt
Kina. Förutom ekonomiska intressen underlättas denna relation – som inte är
okomplicerad – av att Ryssland och Kina i högre grad delar synen på politiska
system och den multipolära världsordningen.
Ryssland säkerhetspolitik har antagit en allt mer civilisatorisk dimension.
Framtida generationer övas i patriotisk anda, och det finns en stor mängd
skol- och ungdomsorganisationer med ambition att ingjuta militärpatriotiska
värderingar i framtidens generationer. Den antivästliga inställningen har skrivits
in i den Ryska federationens strategiska dokument. Även de ”ryska andliga och
moraliska traditionerna” har definierats i den Nationella säkerhetsstrategin,
något som begränsar den politiska ledningens manöverutrymme i framtiden.
Möjligheterna att ändra politiken i mer västvänlig riktning har därmed minskat.
120