Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016
pdf?fileName=D:%5CReportSearch%5CFiles%5C7a9ac11c-d027-4739-80fe-3609b87b01e8
pdf?fileName=D:%5CReportSearch%5CFiles%5C7a9ac11c-d027-4739-80fe-3609b87b01e8
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
FOI-R--4367--SE<br />
<strong>Rysk</strong> säkerhetspolitik<br />
mer framstår som den svagare partnern. D<strong>ett</strong>a är inte en position som Ryssland<br />
finner tillfredsställande. Rysslands angrepp på Ukraina har ytterligare förstärkt<br />
denna lägesbild (Carlsson et al. 2015: 79<strong>–</strong>80).<br />
Därtill utmanas Moskva direkt av Peking i Centralasien i takt med att den<br />
kinesiska energipolitiken håller på att rubba Moskvas position som regional<br />
ledare. Slutligen har Ryssland säkerhetsklassat frågor rörande migration och<br />
gränshandel i det ryska Fjärran Östern, vilket åskådliggör att det mer tättbefolkade<br />
Kina eventuellt håller på att ta över regionen enbart med ekonomiska medel<br />
(Kuhrt 2015: 178).<br />
Tövädret i Rysslands relationer med Japan som initierades av premiärminister<br />
Shinzo Abe 2013 fick <strong>ett</strong> temporärt slut under sommaren 2014 när Japan anslöt<br />
sig till de västliga sanktionerna mot Ryssland. Emellertid tillkännagav den<br />
japanske premiärministern under toppmötet i Vladivostok i september <strong>2016</strong><br />
Tokyos vilja är att intensifiera det ekonomiska samarbetet med Ryssland utan att<br />
invänta en lösning på dispyten om Kurilerna. Putin å sin sida föreslog att gällande<br />
det ekonomiska närmandet så skulle Moskva inte utesluta en kompromiss i<br />
frågan om Kurilerna (Rodkiewicz <strong>2016</strong>). Japan utvecklas mer och mer till att<br />
bli en mer autonom regional aktör i säkerhetspolitiska frågor, eventuellt även i<br />
förhållande till USA (Kuhrt 2015: 187). D<strong>ett</strong>a är något Ryssland kommer att<br />
utnyttja.<br />
När det gäller Mellanöstern och Nordafrika <strong>–</strong> givet händelser som den arabiska<br />
våren och det pågående kriget i Syrien <strong>–</strong> synes avsaknaden av omnämnande av<br />
Syrien och Turkiet i det utrikespolitiska konceptet märkligt <strong>–</strong> särskilt efter den<br />
ryska <strong>militär</strong>a kampanjen i Syrien och krisen i det rysk-turkiska relationerna<br />
efter den turkiska nedskjutningen av <strong>ett</strong> ryskt Su-24 attackflygplan i november<br />
2015. Emellertid var den rysk-turkiska krisen 2015<strong>–</strong><strong>2016</strong> temporär och mer en<br />
bilateral kris än <strong>ett</strong> uttryck för den övergripande krisen i relationen Ryssland-<br />
Nato. Rysslands utrikespolitiska mål med det <strong>militär</strong>a engagemanget i Syrien är<br />
att stärka sin diplomatiska prestige och skapa en situation där Ryssland betraktas<br />
som likvärdig med USA och som en oumbärlig beståndsdel för lösande av<br />
internationella konflikter <strong>–</strong> i synnerhet Syrien och Ukraina.<br />
4.6 Slutsatser<br />
Analysen i d<strong>ett</strong>a kapitel bekräftar förändringen mot en alltmer antivästlig politik.<br />
Rysslands väg mot strategisk avskildhet kommer att fortsätta i många år (Persson<br />
2013: 82<strong>–</strong>83). Denna policy har genomförts med mycket stor hastighet.<br />
Den ryska ledningen hävdar att Ryssland angrips av Väst genom så kallade<br />
färgrevolutioner. Denna syn kommer till uttryck i såväl officiella doktriner som<br />
i den <strong>militär</strong>teoretiska debatten. För att möta denna ”aggression” har Ryssland<br />
slagit tillbaka <strong>–</strong> inte minst genom att annektera Krimhalvön och samtidigt stärka<br />
kontrollen över samhället på hemmaplan. I opinionsundersökningar kan <strong>ett</strong> stöd<br />
för denna linje skönjas liksom även en positiv syn på och tillit till de Väpnade<br />
styrkorna. Därtill tycks den allmänna opinionen stödja förhöjda <strong>militär</strong>utgifter<br />
119