Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016

FOI-R--4367--SE
Rysk säkerhetspolitik
och strategisk kärnvapenparitet med USA den ultimata garantin för världens
uppmärksamhet och respekt för Moskva.
Ytterligare ett särdrag i Moskvas världssyn är stormaktsdominansen inom det
internationella systemet. För Ryssland är det bara ett fåtal makter i världen
– mest uppenbart USA, Ryssland och Kina – som agerar helt självständigt.
Mindre stater och multilaterala organisationer ses som objekt eller instrument
för stormakternas diplomati snarare än självständiga aktörer med egna agendor
(Lo 2015: 41–42). Sålunda tolkade ledningen i Moskva “färgrevolutionerna” i
Rysslands närområde – liksom arabiska våren – inte som genuint folkliga uttryck
för missnöje mot auktoritära regimer, utan som uppviglade från Väst (framför
allt USA) med syfte att omringa och hålla tillbaka Ryssland med slutmålet att
byta ut Rysslands ledning (Mikrjukov 2016: 10–11; se även tidigare i detta
kapitel).
Vad gäller Ukraina anser Moskva att regeringen i Kiev är ett slags nickedockor
för västmakterna (USA och EU). Med andra ord är det inte Kiev som är partner
i dialogen för Moskva utan Washington, Berlin och Paris. Därtill anser Moskva
att det ukrainska problemet i en vidare kontext inte enbart är ett spel med Väst
över Rysslands framtida position på den internationella arenan utan också över
den nya internationella världsordningen som sådan (Wilk et al. 2016).
Den ryska politiska ledningen ser det internationella systemet som multipolärt.
Denna tolkning, först utformad av utrikesminister Jevgenij Primakov på
1990-talet, innebär att världen domineras av interaktion mellan olika poler,
där ingen makt tillåts att hota status quo och agera unilateralt utan att riskera
växelverkan. Till exempel ansåg sig Ryssland ha rätt att agera i enlighet med
“Kosovo-prejudikatet” både i Georgien 2008 och på Krim 2014 (Rysslands
president 2014a).
En multipolär
värld och
sammansättning av
världen
Därtill har multipolaritet under Putin givits en civilisatorisk aspekt i att utmana
västerländska idéer om moralisk universalism (Lo 2015: 43). Det utrikespolitiska
konceptet förutsätter en “global konkurrens […] på den civilisatoriska nivån,
där olika värderingar och utvecklingsmodeller baserade på universella principer
om demokrati och marknadsekonomi kolliderar och konkurrerar med
varandra” (Kontseptsija vnesjnej 2013: §13). Som exempel definierade Ryssland
en gång sin rådande samhällsmodell som “suverän demokrati” i motsättning
till den västerländska liberala demokratiska modellen (Konnander 2008: 25).
Tillsammans med likasinnade auktoritära stater skickar också Ryssland sina
egna valobservatörer genom Oberoende Staters Valobservatörsorganisation
(CIS-EMO) till val i de andra auktoritära före detta sovjetrepublikerna, något
som oftast kommer till diametralt motsatta bedömningar i förhållande till
bedömningarna från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) och andra västerländska observatörsmissioner (Shekhovtsov 2015:
223–240; Lankina & Niemczyk 2015: 106). Genom detta försöker Ryssland få
det att framstå som man utgör ett normativt alternativ till Väst med potential att
attrahera den politiska eliten i andra auktoritära stater i Rysslands närområde.
113