Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden

Bilaga 7. Fosfatanalys av Helena Victor, SAU
Arbetet med reflectoquant gjordes av Mia Englund och de statistiska beräkningarna
samt rapportens sammanställning av Helena Victor.
Fosfatprover på SAU analyseras vanligen med hjälp av Mercks RQflex
2 (reflectoquant). Analysen går till så att fosfaterna i jordproven löses ut
med svavelsyra, lösningen får sedan reagera med en mätsticka vars färgning
avläses med apparaturen. De analysresultat som redovisas i texten
anges i antal ppm PO4ˉ³ löslig i 0,2 M H2SO4 (den fosfatmängd som en
viss mängd svavelsyra av en viss styrka klarar av att lösa ut).
Valet av analysmetod görs utifrån en önskan om att snabbt få resultat
till en rimlig kostnad. Valet av reflectoquanten görs eftersom ingen torkning
och malning av proverna krävs, dessutom är det möjligt att själva
genomföra analysen med denna utrustning. Detta innebär att det går att
snabbt och billigt få analysresultaten. Det är faktiskt möjligt att göra analysen
redan i fält, om så önskas, och därigenom låta själva grävningen
och dess prioriteringar påverkas. Förutom fördelarna finns också en del
nackdelar. Dessa består bland annat i att resultaten troligen inte blir lika
noggranna som med vissa andra metoder, till exempel eftersom provens
kornstorlek inte är densamma i alla prov. Provmängden uppmäts dessutom
med ett volymmått i stället för ett viktmått som kanske kan bidra till
ökad precision, men i gengäld innebär en sådan procedur att torkning av
proven är nödvändig (Persson 1996:443). Bristen på precision hänger alltså
inte samman med reflectoquanten, utan med det faktum att den tillåter
analys utan åtgärder så som torkning och malning av proven, som i sin tur
ökar precisionen i analysen. Det finns dock inga skäl att tro att en större
exakthet i analysen innebära en större mängd användbar information eller
en bättre tolkning av fosfatspridningen. Detta eftersom det räcker med att
konstatera inom vilka områden det finns förhöjningar jämfört med den
omgivande terrängen (ibid.). De tidigare nämnda nackdelarna kan man
nämligen komma förbi genom att vara noggrann med att behandla alla
prover lika (att ha goda rutiner för provanalys) samt genom att redovisa
resultaten på ett sådant sätt att små förhöjningar som beror på minskad
noggrannhet i analysen inte kan komma att störa tolkningarna.
Metoden med fosfatkartering av gravar baserar sig på att nedbrutna
organiska material, i detta fall obrända kroppar, genererar förhöjda fosfatvärden.
Metoden att kartera gravar med hjälp av fosfatanalys har varit
känd i över tio år (Blidmo 1995), men förefaller inte ha använts i praktiken
särskilt ofta. I Norrbotten har metoden testats (Arkeologi i Norrbotten
1998:20) liksom vid undersökningen av Bastubacken i Västmanland.
På Bastubacken provtogs gravar med skelettrester bevarade i större eller
mindre omfattning för att testa metoden och skaffa ett referensmaterial.
Fosfatanalysen visade tydligt på kraftigt förhöjda fosfatvärden på de ytor
där kroppar legat under nedbrytningsprocessen (Franzén & Olofsson
1996:27ff). Resultaten visar att gravar med bevarade skelett ger högre
fosfatvärden jämfört med gravar med lite eller inga bevarade ben. I samtliga
gravar, oavsett benmängd påvisades förhöjda fosfatvärden. De högsta
fosfatvärdena tenderade att koncentrera sig till bröst och bäckenregionerna.
Det poängterades också att det är viktigt att ta hänsyn till eventuell
närvaro av andra organiska material som gravgåvor i form av djur- eller
matoffer (Franzén & Olofsson 1996:31).
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta 137