Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden

Anläggningens storlek var cirka 4,5×5,2 meter. Fördjupningen (A1056)
i dess mitt mätte 1,6×1,9 meter och var omkring 0,2 meter djup. Täckgrusmantelns
tjocklek var cirka 0,05–0,2 meter och den bestod av gråaktig
grusig morän uppblandat med en finare ljusbrunt sandigt material.
Den innehöll tämligen rikligt med kvarts. Över nedgrävningen övergick
moränmanteln till ett gråbrunt lager med en tjocklek på strax under 0,05
meter. Stenstorleken i anläggningen varierade mellan 0,1 och 0,4 meter.
Runt nedgrävningen observerades en möjlig kantkedja.
Anläggningen undersöktes till 60 procent under slutundersökningens
första fas. Tiden var mycket knapp och därför valdes tidsbesparande metoder.
Själva stensättningens västra halva undersöktes med fyllhammare
medan nedgrävningen och dess närmaste omgivning undersöktes med
skärslev.
Inre gravkonstruktion (A2421)
Under moränmanteln framkom en avrundat rektangulär nedgrävning i
nordnordväst–sydsydöstlig riktning (A2421), vilken var täckt av ovannämnda
gråbruna lager. Under detta innehöll nedgrävningen två lager,
dels ett lager av brunsvart sandig silt vars tjocklek varierade mellan 0,04
och 0,24 meter. I detta lager låg stenar i storleken 0,05–0,3 meter. Stenarna
tycktes organiserade i tre rader och två skikt. Flertalet stenar hade en
flat sida lagd mot botten, men några av de större stenarna stack ned i det
underliggande lagret vilket bestod av siltig sand. Nedgrävningens kanter
och botten var klädda av detta lager, möjligen för att stabilisera den omgivande
moränen.
I det sandiga lagret under stenarna påträffades de små förekomsterna
av de urlakade obrända benen. Eftersom de obrända benen (F9078) i
graven visade sig vara så sköra plockades de upp i preparat av fältkonservatorn.
För att stabilisera benen penslades dom med 10 procent
paraloid B72 i etanol. Detta gjordes för att försöka hålla samman benmaterialet
och därmed underlätta inför den osteologiska analysen. Enligt
konservatorn har de obrända benen bevarats tack vare att de låg under två
lager sten där ett mikroklimat bildats. Vidare menade fältkonservatorn att
de svaga mörkfärgningarna runt de obrända benen kunde vara ”skuggor”
av organiskt material. Utöver benen påträffades ett fåtal kvartsbitar.
Under det siltiga sandlagret framkom morängruset, undergrunden.
Morängruset framkom även direkt under den gråaktiga moränmanteln i
själva stensättningen.
Nedgrävningen grävdes med skärslev och sållades, huvudsakligen i
2 millimeter vattensåll. Hela nedgrävningen, samt dess närmaste omgivning,
undersöktes men den östra halvan av stensättningen sparades och
undersöktes med fyllhammare under slutundersökningens andra fas.
En serie fosfatprover togs längs profilen. Då det påträffades obrända
ben i nedgrävningen kom dessa fosfatvärden att fungera som referenser
för andra prover tagna på undersökningen under snarlika jordartsförhållanden.
Fosfaterna uppvisar en kraftig förhöjning i anslutning till de
påträffade benen. Då provtagningen endast är gjord linjärt ger den ingen
uppfattning om kroppen utbredning utan indikerar endast dess ungefärliga
förekomst.
Tyvärr har ingen 14 C-datering kunnat göras av anläggningen. Två försök
har genomförts dels på de obrända benen, dels på kol från ett makro-
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta 89