Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden

54 Norrortsleden – RAÄ 91:1 och RAÄ 91:4
en i profil var flack med ett djup på 0,32 meter. Fyllningsfärgen var mörkgrå.
Fynd som framkom var harts (N och S om A2449), bränd lera, två
brända ben. Totalt påträffades cirka en halv liter kvarts. Två stycken av de
brända ben visade sig vid en osteologisk analys vara däggdjur.
Analyser och prover: Makrofossilprov: PM2649. Kolprov daterat: PK
200820 (Ua-24216), 2755±40 BP, Harts (F339).
Fynd: Harts FE200678 (F339, vikt 0,2 g), Kvarts: FE200697
(vikt 190,6 g), Bränd lera: FE200184 (F133, vikt 1,8 g), Brända ben:
FE200630 (F9058, vikt 0,37 g).
A2439
X 94752,98 Y 96726,05 Z 26,00. Mörkfärgning 0,4–1,0 meter i plan och
0,05–0,1 meter djup. Anläggningen framkom i stick 2 i direkt söder om
den resta stenen i stensättning 1 (A1228). Formen i plan var oregelbundet
oval. Fyllningen bestod av humös gråbrun sand, och den innehöll enstaka
harts- och kvartsfragment. Mörkfärgningen fortsätter under den resta
stenen. Anläggningen grävdes med skärslev och massorna sållades till 50
procent i vattensåll och till 50 procent i torrsåll.
Fynd: Kvarts FE200703 (161 g).
Stensättning 2 (A581)
X 94736,05 Y 96720,57 Z 25,104. Fig. 10–14, 59, 68, 69. Stensättning
med kammargrav, rundad (något oregelbundet oval), 15,2 meter i bredd
och 17,5 meter i längd.
Placering
Stensättningen var placerat i krönläge på en nord–sydlig moränås där den
var den andra av fyra räknat från norr. Till en början uppfattades det som
om stensättning 2 i den södra delen överlappade stensättning 3, men vid
undersökningen kunde det konstateras att de endast tangerade varandra.
Förutom stensättning 3 och A728 fanns inga anläggningar i stensättningens
direkta närhet.
Utseende före undersökningen
Stensättning 2 var till sin karaktär lik stensättning 3 då den var flack och
relativt storblockig.
Före undersökningen var främst stensättningens centrala storblockiga
del synlig, vilken delvis var övermossad. De yttre delarna bestod av mindre
stenar och var övertorvade vilket innebar att de inte var synliga innan
undersökningen. I den norra delen var den storblockiga stenpackningen
avlägsnad varför stensättningens form till en början uppfattades som mer
oregelbundet oval än vad den egentligen var. Endast den tätande småstenspackningen
återstod och denna var övertorvad. Detta medförde att stensättningens
diameter växte avsevärt efter avtorvningen.
Stensättningen låg draperad över åsen vilket medförde att den uppfattades
högre än vad den i själva verket visade sig vara. Från början betraktades
stensättningarna som rösen på grund av att de föreföll välvda genom
sin placering på åskrönet. Då undersökningen börjat stod det dock klart
att stenpackningarna i huvudsak var enskiktade och välvningen var ett
resultat av topografin.
Centralt i stensättningen, på åsens krön, kunde tidigt iakttas en avlång
fördjupning. Denna tolkades till en början som ett skyttevärn liknande det