Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
8 <strong>Norrortsleden</strong> – RAÄ 91:1 och RAÄ 91:4<br />
Övriga benämningar<br />
Begreppen röse och stensättning tillhör några av de vanligaste benämningarna<br />
i fråga om att kategorisera förhistoriska gravformer. I många fall<br />
kan dock en korrekt bedömning vara svår, då en regelrätt undersökning<br />
krävs för att fastställa om en fornlämning är en stensättning eller ett röse.<br />
De båda typerna finns i flera olika former och varianter, även om stensättningarna<br />
uppvisar större formrikedom. Vanligen hänvisas till Riksantikvarieämbetets<br />
fornminnesinventerings arbetsföreskrift (Selinge 1969) och<br />
till Hyenstrand (1979) för definitioner. Om bedömningssvårigheten<br />
skriver Bo Petré att:<br />
”Skillnaden mellan röse och stensättning kan vara svår att göra och<br />
kan variera <strong>från</strong> en bedömare till en annan. Enligt RAÄ:s föreskrifter<br />
skall ett röse i sin helhet vara uppbyggt av stenar utan synlig inblandning<br />
av lösa jordarter och ha en över markplanet markerat välvd eller<br />
hög profil (Selinge 1969:21).”<br />
Emedan stensättningar ofta bedöms i förhållande till rösen eller högar.<br />
”Stensättning är en gemensam term för de gravanläggningar, som<br />
genom en flackare profilkurvatur ej kan betraktas som rösen eller<br />
högar (Hyenstrand 1979:15)” (Petré 1982: 61).<br />
Den avgörande skillnaden mellan stensättningar och rösen ligger således i<br />
hur högt över markytan anläggningens konstruktion höjer sig. Stensättningen<br />
har endast en ”plan eller flackt välvd profil” (Selinge 1969:21) i<br />
förhållande till den underliggande markytan, vilket innebär att stensättningar<br />
i krönlägen ofta bedömts som rösen. Stensamling är den vagast<br />
definierade formen av arkeologiskt/topografiskt objekt och kan anses<br />
vara ”en ansamling stenar utan inbördes ordning” och bör användas ”när<br />
tveksamhet råder om huruvida stensamlingen är medvetet anlagd eller<br />
naturlig.” (Andersson 2004:6). Begreppet stenpackning förekommer i en<br />
uppsjö av arkeologiska sammanhang och konstruktionen har fyllt en stor<br />
mängd olika syften. En stenpackning kan löst definieras som: en av människohand<br />
skapad tät ansamling stenar, med eller utan jordblandning, ofta<br />
utan avsiktlig geometrisk form. En regelbunden stenpackning faller vanligen<br />
under kategorin stensättning. Dock återfinns stenpackningar ofta<br />
som fyllning i olika former av stensättningar och andra konstruktioner.<br />
Avjämnande (små)stenpackning är en kategori använd av Bennett och<br />
avser här en stenpackning där stenar strötts mellan packningens större<br />
stenar för att skapa effekten av en jämn yta (Bennett 1987:51, 198).<br />
Tätande stenpackning avser i princip samma icke-homogena stenpackning<br />
som ovan, men de mindre påförda stenarna har inte skapat en jämn<br />
yta utan endast tjänat som utfyllnad och tätning. Stensättning kan i vid<br />
bemärkelse sägas vara en ”ovan mark synlig anläggning, som har en plan<br />
eller endast flackt välvd profil” (Selinge 1969:21), och som innefattar<br />
sten som accentuerande konstruktionsdetalj. Benämningen täckgrusmantel<br />
är en gravdetalj vilken behandlats av bland annat Bennett (1987:63)<br />
och avser ett tunnare gruslager vilket applicerats på en stensättning för att<br />
skapa en jämn och homogen yteffekt. Enligt Bennett är stensättningar<br />
med täckgrus: