Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
22 <strong>Norrortsleden</strong> – RAÄ 91:1 och RAÄ 91:4<br />
Brandgravar A9813 och A10263<br />
Invid ett annat större block strax intill A10534 påträffades ännu en<br />
omarkerad brandgrav (A9813). Denna innehöll inga gravgåvor utan<br />
endast brända ben som kunde dateras till romersk järnålder–<strong>folkvandringstid</strong>.<br />
Ungefär 1,5 meter norr om denna påträffades ytterligare en<br />
mindre brandgrav utan gravgåvor, A10263, innehållande utspridda<br />
brända ben.<br />
Brandgrav A2583<br />
I den södra delen av undersökningsområdet fanns en tidigare känd stensättning<br />
(RAÄ 91:4) som också undersöktes (fig. 41). Ingen gravgömma<br />
eller förhöjda fosfatvärden kunder påvisas, inte heller några fynd. En 14 Cdatering<br />
(Ua-24188) av en en sotfläck under stenpackningen gav en<br />
datering till förromersk järnålder.<br />
Övriga anläggningar<br />
I förundersökningen diskuterades om det eventuella täktområde mellan<br />
krönrösena RAÄ 91:1 och RAÄ 91:4 även kunde innehålla rester av svårt<br />
skadade gravar (Rundkvist m.fl. 2002). Täktområdet visade sig dock vid<br />
slutundersökningen inte innehålla vare sig fynd eller någon form av<br />
förhistoriska anläggningar.<br />
Mellan krönrösena RAÄ 91:1 och stensträngen RAÄ 91:2 påträffades<br />
under förundersökningen (av Ulf Strucke <strong>från</strong> UV Mitt) en härd A041,<br />
som daterades till <strong>folkvandringstid</strong>. Provet daterades till 430–660 e.Kr. (2<br />
sigma). Härdgropen undersöktes av Arkeologikonsult och den ansågs<br />
vara solitär i området, men kunde eventuellt också tillhört en mindre<br />
boplats med dragning åt väster. I härden framkom en förmodad bit<br />
kopparslagg och man tyckte vid förundersökningstillfället att det var ett<br />
för litet underlag gällande slutsatser om metallhantering (Rundkvist m.fl.<br />
2002). Efter en besiktning av Eva Hjärthner-Holdar kunde dock konstateras<br />
att slaggen inte var av koppar utan av järn. Inte heller vid slutundersökningen<br />
kunde slutsatser om metallhantering göras i just det området<br />
där man vid förundersökningen hade påträffat slaggbiten.<br />
Vid slutundersökningen påträffades däremot ett område med en möjlig<br />
huslämning som låg i den sydsydöstra delen av grävningen. Där förekom<br />
material som visade sig vara magnetiskt. Eftersom det endast kunde urskiljas<br />
ett ytterst fåtal och mycket små fragment föranledde det till att det<br />
inte gick att dra några slutsatser gällande en eventuell metallhantering.<br />
Bebyggelselämningar<br />
I undersökningsområdets sydöstra del påträffades i samband med schaktning<br />
en stenrad som uppfattades som resterna efter en stensträng och<br />
ansvaret för den överfördes då till den agrarhistoriska undersökningen.<br />
Vid en närmare rensning visade det sig dock att stenraden ej var en<br />
strensträngsrest utan tillhörde en utrasad syllstensrad (fig. 42), varpå<br />
ansvaret åter gick till SAU:s undersökning. På grund av de prioriteringar<br />
som stipulerades av Länsstyrelsen kom det potentiella husområdet att<br />
endast undersökas översiktligt, men flera anläggningar kunde ändå<br />
undersökas. Området rensades först fram med hjälp av grävmaskin och
Change language