Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden

Tabell 25. Statistik för fosfatvärdena
i A1038. Värdena anges både i fosfatgrader
(P°) och i ppm.
P° ppm
Median 6,0 30,0
Antal 7,2 36,0
Medelvärde 16,9 84,4
Stdav 25,9 129,3
Minimum 3,0 15,0
Maximum 116,0 580,0
Kvartil 1 3,0 15,0
Kvartil 2 6,0 30,0
Kvartil 3 19,5 97,5
138 Norrortsleden – RAÄ 91:1 och RAÄ 91:4
Det är önskvärt att undvika en rent subjektiv bedömning av vad som anses
vara naturliga grupper av fosfatvärden. Därför bör värdena redovisas
i enlighet med den vedertagna metoden att dela in värdena i grupper
utgående från median- och kvartilvärden (se t.ex. Kyhlberg 1993). Detta
innebär att värdena delas in i tre grupper. Grupp 1 består av minimivärdet
till första kvartilen, från första kvartilen till tredje kvartilen utgör grupp
två och den sista gruppen består av värden från den tredje kvartilen till
maximivärdet. Medianvärdet utgör alltså mittenvärdet i grupp 2. Utifrån
kvartilerna kan man gruppera fosfatresultaten i tre grupper. Grupp 1 är att
betrakta som låga, grupp 2 utgör normalintervallet medan grupp 3 är att
betrakta som förhöjda. Under normala omständigheter kan man förvänta
sig en bred spridning på fosfatvärdena, men vid provtagning i förmodade
skelettgravar kan inte samma statistiska gruppering användas då provtagningen
är mycket riktad och värdena tenderar att falla i två grupper med
förhöjda respektive icke-förhöjda värden. I fallet med provtagningen vid
kammaren i Stensättning 2 (A581) exempelvis togs 21 prover för referens
utanför kammaren och 61 prover inuti kammaren med 20 centimeters
intervall och dessa prover visar att proverna tagna utanför graven är låga
och de flesta i graven är förhöjda.
Därmed borde nog värdena snarare delas in i två gruppen, det vill säga
normala och förhöjda. Därför utgör snarare medianvärdet eller medelvärdet
den ungefärliga brytpunkten för förhöjning. Vid provtagning i en grav
som ofta kan bestå av en nedgrävning måste också beaktas på vilket djup
provet är taget. Om man bara tar prover på gravens botten och ovanför
kanterna, kan värdena bli missvisande då proverna kan vara tagna i olika
markhorisonter. Det är viktigt att ta prover från den sterila nivån under
anläggningen och det kan ibland vara svårt att avgöra vid nedgrävningar.
Vid provtagningen på gravfältet vid RAÄ 91 har referensprover tagits i
uppenbart samma markhorisont, men utanför den aktuella anläggningen. I
samband med förundersökningen utfördes en mycket grov fosfatanalys av
undersökningsområdet vilken uppvisade låga värden med ett maxvärde
på 81 ppm i kanten till åkermarken åt väster (Rundkvist 2002). Eftersom
inte hela undersökningsområdet har fosfatkarterats noggrant och markförhållandena
inom ytan är väldigt varierande från morängrusåsar till tung
lermark, har samma procedur och statistiska beräkningsmodell använts
på de olika områdena var för sig. I rapporten används ppm-värdena, eftersom
det är det vanligaste enheten vid redovisningar av fosfatanalyser.
Stensättning A1038
Denna grav bör betraktas som nyckelgraven beträffande fosfatvärden i
skelettgravar på lokal 91 eftersom det i denna konstruktion påträffades
obrända skelettdelar i dåligt skick. I denna grav kan man alltså se vilka
värden fosfatprover får under de aktuella geologiska förhållandena på
platsen då en kropp upplösts. Nedgrävningen med graven låg i morängrus
vilket är den fyllning som höjdryggen till stor del består av. De höga värdena
uppmättes endast i det området där de bevarade benen påträffades,
vilket tyder på dåliga förutsättningar för fosfatvärdena att bevaras i morängruset
(fig. 39). Maxvärdena i denna grav är 580 ppm och referensproverna
utanför ligger under 45 ppm, vilket också är jämförbart med de låga
fosfatvärdena som har uppmätt i marken i samband med förundersökningen
(Rundkvist 2002). Graven låg också i en sluttning och man kan