Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Norrortsleden

uppbyggda av och stensträngarna runt gravfältet har alltså inte primärt
utgjort en gravhägnad (Grusmark 2005:17).
Kvartsmängden och dess spridningsbild på RAÄ 91:1 samt på RAÄ
87:3 ökar förståelsen av kvartsens rituella betydelse på gravplatser under
folkvandringstid. Kvarts i gravkontexter har påvisats både under brons-
och järnålder (Carlie 1999). Jan Peder Lamm diskuterar kort om närvaron
av kvarts i gravar från folkvandringstid (Lamm 1973b), något som också
uppmärksammats av andra (t.ex. Johnsen-Welinder & Welinder 1973:
102; Westman 1998; Carlie 1999). Det har exempelvis föreslagits att
kvarts och kvartsit påträffad i och vid gravar ska betraktas som heliga vita
stenar (jfr Westman 1998). Det förekommer också kvarts i offersammanhang
som Käringsjön (Arbman 1945). Mer lokala studier av kvarts i
gravar har tidigare gjorts, exempelvis av Westman (1998) och Carlie
(1999). En studie skulle istället kunna basera sig på ett större material
med en inbördes jämförelse mellan gravfälten från Mälardalen, med
utblickar till övrigt svenskt och norskt material, där en genomgång av
folkvandringstida gravar och offerkontexter kan ge en mer utförlig bild
av kvartsförekomst i begravningssammanhang och vid rituella aktiviteter.
Carlie menar att kvarts i gravar under äldre järnålder har haft en stark
symbolisk innebörd och att bara vissa gravar utvalts. Närvaron av kvartsen
kan ha fungerat som en del i fruktbarhetsritualer för att symbolisera
livscykeln och återfödelsen. Det kan också ha haft magiska och beskyddande
egenskaper (Carlie 1999:55). En intressant utgångspunkt kan vara
att det har framförts att just kvarts ska betraktas som kopplat till schamanens
magiska förmåga (Runcis 1999:146f och där anförd litt.). Carlie
menar också att kopplingen mellan kvarts och enskilda gravar och gravmonument
kan indikera att de gravlagda individerna haft en särskilt roll i
samhället eller att de behövde en speciell behandling som död (Carlie
1999:56). Ska man kanske betrakta dem som ligger i kammargravarna
och några av gravarna på RAÄ 87:1 inte enbart som stormän med
politiskt makt? Man kan föreställa sig att den gravlagde hade olika typer
av ”ämbeten” med en kombinerad religiös och politisk makt. Det kan
vidare vara så att kvartsen genom sin karaktär kan anses ha en inneboende
liminalitet vilken gör den extra lämplig i gravsammanhang.
Kvarts i gravar uppfattas i England och Irland som en rituell sed utförd i
samband med gravläggandet av tidiga kristna gravar, under 400–600talet.
På de brittiska öarna finns ett flertal tidigkristna gravar med tydliga
kvartsinslag och i dessa gravar uppfattas alltså kvartsen som indikation på
kristendom, till exempel på ett gravfält i Whitby i Yorkshire i England
(Whitby Abbey Headland Project 1999). En djärv tanke är att kammargravarna
anlagts med tidigkristna förtecken baserade på ideér uppsnappade
i samband med den övriga internationella kontakt som fynden i stensättning
2 indikerar.
De kammargravar som undersöktes inom RAÄ 91 bör dels diskuteras
avseende hur de ska uppfattas ur ett lokalt perspektiv, dels hur de kan
fogas in i ett kontinentaleuropeiskt sammanhang och till dåtidens ledande
skikt i samhället. Miljön i Sylta med sina fem olika gravmiljöer, boplatsen
och det omfattande stensträngssystemet ger en god möjlighet att
studera såväl de sociala som de rumsliga relationerna mellan gård och
gravar under nya förutsättningar. Innehåll i gravarna, platsens läge och
Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta 39