Manifest - Reality

K a p i t e l 7
2 2 4
re s u rser som annars skulle behövas till att pro d u c e ra kons
u m t i o ns va ro r. I en kapitalis t isk ekonomi finns det en
a v s e v ä rd fara för att de således frigjorda re s u rserna kommer
att ligga oanvända. När en konsument bestämmer sig
för att sp a ra en del av sin penninginkomst förmedlar detta
inte i sig självt ett budskap till företagen om att vis sa
bestämda kons u m t i o ns va ror kommer att efterfrågas i
v is sa bestämda kvantiteter vid ett bestämt datum i fra mtiden.
Som bäst kan ett ökat sp a rande – via en lägre räntefot
– förmedla det generella budskapet att pro d u k t i o n
ägnad för framtida försäljning nu är mer vins t g i va n d e .
Men Keynes hävdade att även denna kanal är högst otillförlitlig
(se Ke y n e s, 1936, kapitel 16, eller för en bra ny
d isk ussion av frågan se Axel Leijonhufvud, 1981). Så resultatet
av ett ökat sp a rande kan bli en sänkning av den
a g g re g e rade efterfrågan på va ro r, vilket kan orsaka en
recession.
I en planhushållning finns det å andra sidan ingen
anledning till att de genom sparande frigjorda resurserna
inte skulle sättas i arbete för att skapa produktionsmedel
och i sådana fall kommer de att öka arbetsproduktiviteten
i framtiden. I den ekonomi som vi före språkar kommer
miniminivån för den öve rgripande ackumulationen av
produktionsmedel att bestämmas på demokratisk väg. Ett
av underlagen till ackumulationsb e slutet borde va ra dem
o g ra f iskt bestämt; ställd inför framtidsutsikten av en
v ä xande andel äldre i befolkningen bör ackumulationsgraden,
allt annat lika, höjas, för att öka produktiviteten
hos framtida arbetare så att framtida behov kan täckas.
Detta måste helt uppenbart ske på bekostnad av den aktuella
kons u m t i o nsnivån. Men givet detta grundläggande