Manifest - Reality

K a p i t e l 13
3 6 4
mos suveränitet delegerades inte till någon vald kammare
befolkad av yrkespolitiker som i det borgerliga sys t e m e t .
Istället samlades vanligt folk, på den tiden bönder och
h a n d e lsmän, en masse för att disk u t e ra, debattera och
rösta i frågor som berörde dem. 3 Det fanns ingen »re g ering«
som sådan; istället utövades den folkliga administ
rationen genom ett stadsråd eller b o u l e med 500 medlemmar.
Till skillnad från fullmäktigeförsamlingarna i vår
n u va rande plutokrati utsågs medlemmarna genom lottning,
inte genom val. Där tillämpades uppdra gsro t a t i o n
och enskilda personer tjänstgjorde vid rådet bara i ett års
tid, därefter blev de utbytta. 4
Detta råd hade inga lagstiftande maktbefogenheter
utan hade endast att antaga de politiska beslut som fattats
av den suveräna folkförsamlingen. Varje medborgare
hade rätt att yttra sig och rösta i folkförsamlingen och
ersattes för förlorade inkomster under sin närvaro.
Den andra viktiga institutionen var folkdoms t o l a r n a
eller dikasteria. Dessa domstolar saknade domare, istället
fungerade dikaster både som domare och jury. Dikasterna
tillsattes genom lottdragning bland medborgarna genom
en sofis t i k e rad procedur med röstsedlar och lottning. I
domstolarna togs besluten genom sluten omröstning och
u t slagen kunde inte öve r k l a g a s. Aristoteles hävdade att
kontrollen av domstolarna gav demos kontroll över konstitutionen.
Val betraktades med mis s t ä n ksamhet och tillämpades
endast för militära befattningar. Val, sade Aristoteles, är en
aristokratisk princip, inte en demokratisk; med dessa följde
elementet av överlagda val, selektering av »de bästa«,
aristoi, istället för hela folkets styre (Politiken, 1300). Vad