Manifest - Reality

E g e n d o m s f ö r h å l l a n d e n
y t t e rst begränsade. Företagen har nyttjanderätt till sina
produktionsmedel och måste redovisa detta, dvs de debiteras
av staten för erhållna produktionsmedel. Trots detta
kan vi inte säga att de hade rättigheter i borgerlig mening
över industriutrustning eftersom den allokerades till dem
av staten i enlighet med en nationell plan. Om de producerade
produktionsmedel kunde de sälja dem, men återigen,
bara till staten. Det fanns tydliga restriktioner va d
gäller inköp av arbetskraft. Bara staten och statliga företag
kunde göra detta och de tilläts i sin tur inte att sälja
den, till skillnad från ett kapitalistiskt företag som kan hyra
ut sina anställdas arbetstid. Inköp av arbetstid av privatpersoner
var strikt förbjudet.
F ö retaget som motsättningarnas brännpunkt
De sovjetiska industriföretagens äganderätter under stalinperioden
skiljer sig väsentligen på två sätt från dem som
kapitalistiska företag har. För det första var deras rätt att
inköpa varor begränsad; de kunde köpa arbetstid från de
e nskilda arbetarna men andra va ror var de tvungna att
erhålla från staten. Staten debiterade företagen för erhållna
varor och i denna mening såg försörjningen av råmaterial
och andra insatsvaror till företagen ut som inköp. Men
möjligheten att göra dessa inköp var betingat av att varor
allokerades enligt en plan. Den andra begränsningen gällde
försäljningen av va ror som pro d u c e rats i före t a g e t .
D e s sa kunde inte säljas i vanlig kapitalis t isk mening. De
p ro d u c e rades för att möta planmål och även om staten
k re d i t e rade företagen i rubel för leve re rade va ror hade
företaget inget annat val än att sälja dem till staten. 4 Inte
3 9 1