Manifest - Reality

K a p i t e l 14
4 1 6
naliseringen av naturresurser skall kunna bli verklighet så
länge de största stormakterna förblir kapitalis t iska. U S A
och Storbritannien vägrade att underteckna havsbottenk
o n ventionen med hänvisning till att den underg r ä vd e
den privata äganderätten – vilket den sannerligen ocks å
g j o rde. Upprättandet av ett globalt förmyndarskap öve r
n a t u r re s u rserna kommer tro l i g t v is få anstå tills socialismen
segrat i flertalet av världens större industricentra.
Bortsett ifrån det så äger det principiella resonemanget
samma giltighet – att naturresurserna bör kontrolleras av
ett offentligt organ med bredast möjliga bas. Åtminstone
bör äganderätten ligga hos ett nationellt organ, men ännu
hellre ett kontinentalt organ.
Att skilja kontroll från intre s s e
N a t u r re s u rserna mis sbrukas eftersom det ligger i någons
intresse att så sker. Offentlig äganderätt till resurserna är i
sig inte någon garanti mot detta. I Sovjetunionen rådde
ett offentligt ägande av jorden och naturre s u rs e r na; där
skedde en utbredd miljöförstöring. Kaspiska havet är kraftigt
förorenat och Aralsjön är på väg att torka ut tack vare
att man lagt om floderna som försörjer sjön med vatten, i
syfte att konstbevattna. I dessa fall har offentligt ägande
av dessa re s u rser inte inneburit något sk ydd. Detta kan
b e ro på avsaknaden av starka institutioner satta till att
reglera de statliga enheternas aktiviteter. Målet för industriministerierna,
vars fabriker orsakar föroreningar i floderna,
är att maximera produktionen, inte att skydda miljön.
Målsättningen för regeringarna i republikerna kring Aralsjön
har varit att maximera bomullsproduktionen – något