Manifest - Reality

M a k r o e ko n o m i s k p l a n e r i n g o c h b u d g e t p o l i t i k
med öve rskott kan staten tillkännage att likviditeten för
dessa insättningar är villkorlig och ett tänkbart föremål för
ransonering, snarare än att skapa ett inflationistiskt överskott
av arbetskvitton om det skulle uppstå ett stort behov
av en likvidering av depositionerna.
Likartade frågor uppstår vad gäller om systemet för
konsumtionssparande/lån tenderar att gå med underskott
även om villkoren för konsumtionslån är mycket strikt form
u l e rade. Finns det då möjlighet att utnyttja »kapital«
från andra källor (t ex ett öve rskott på kontot för pens
i o ns t i l l g å n g ar) för att »finans i e ra« ytterligare kons u mtionslån?
Eller ska konsumtionslånen ransoneras?
Ett aktuellt öve rskott på kontot för pens i o ns t i l l g å n g a r
i n d i k e rar ackumulerade anspråk på framtida output från
framtida pensionärer och säkraste sättet att garantera att
sådana anspråk kan mötas är att använda öve rskottet i
ackumulationen av pro d u k t i o nsmedel. Detta talar för en
strikt åtskillnad mellan kontona för pensionstillgångar och
för konsumtionslånen. I den utsträckning som konsumenterna
å andra sidan tar ut aktuella lån på strikta villkor
(vilka inte desto mindre är fastställda som re a l is t iska för
l å n t a g a ren – detta skulle helt uppenbart va ra en förutsättning
för att bevilja sådana lån) förbinder de sig till
minskade anspråk på framtida output i förhållande till sina
framtida intäkter av arbetskvitton. Men denna minskning
borde då »tillgodose« pensionärernas krav. Här kanske försiktig
flexibilitet är den bästa politiken: om kanske än inte
ett fullständigt åtskiljande av olika konton så kunde i alla
fall ra nsonering tillämpas för att undvika öve rd r i v n a
u n d e rskott (eller öve rsk o tt) på konton för kons u m t i o nssparande
och konsumtionslån.
2 2 9