Folkhälsopolitisk rapport 2010. Framtidens folkhälsa - Statens ...

espektive målområde. Om en hälsopåverkande
faktor är markerad med blå text betyder det att
förutsättningarna för gruppen med låg utbildningsnivå
eller låg inkomst är sämre än för den
övriga befolkningen. Syftet med tabellen är att
ge en samlad bild av orsakerna till ohälsan hos
denna grupp.
Tabellen är en sammanställning av underlagsrapporterna
för respektive målområde. Den
visar att många olika faktorer bidrar till ohälsan
hos personer som är lågutbildade eller har låg
inkomst.
När vi studerar möjligheterna till goda livsvillkor
framgår det att lågutbildade och/eller personer
med låg inkomst har sämre förutsättningar
när det gäller delaktighet i samhället, sysselsättning
och ekonomiska villkor. Barn till lågutbildade
och/eller personer med låg inkomst har
dessutom sämre möjligheter att avsluta skolan
med fullständiga betyg (målområde 1–3).
När det gäller livsmiljöer och levnadsvanor
(målområde 4–10) är lågutbildade och/eller personer
med låg inkomst mer utsatta för en dålig
psykosocial arbetsmiljö, belastningsskador och
skador på grund av olycksfall. Oskyddat sex,
ohälsosamma matvanor och brist på fysisk aktivitet
är vanligare än i den övriga befolkningen.
Vidare är besvär av värk och nedsatt rörelseförmåga
betydligt vanligare bland lågutbildade
än bland högutbildade. En förklaring kan vara
att lågutbildade oftare har yrken med olämpliga
arbetsställningar och ensidiga arbetsrörelser.
Efter pensionsåldern rapporterar färre besvär av
värk än åren före pensionen. Denna tendens är
tydligare bland arbetare än bland tjänstemän. I
alla utbildningsgrupper är både värk och nedsatt
rörelseförmåga vanligare bland kvinnor än bland
män.
Bruk av narkotika och tobak samt spelberoende
(målområde 11) är vanligare bland lågutbildade
än i den övriga befolkningen.
Vi kommenterar de socioekonomiska skillnaderna
mer detaljerat i kommande kapitel.
4.6 Geografiska skillnader –
sämst hälsa i glesbygdskommuner
och små kommuner
Befolkningen i Sverige är ojämnt fördelad över
landet och koncentreras alltmer till urbana
områden. Den 31 december 2008 bodde ungefär
halva befolkningen i något av de tre storstadslänen
Stockholm, Västra Götaland eller Skåne
(Statistiska centralbyrån [SCB], 2010).
De geografiska skillnaderna i hälsa handlar
dels om skillnader mellan norra och södra Sverige,
dels om skillnader mellan olika samhällens
storlek och struktur:
• Hälsan är generellt bättre i södra Sverige än i
norra.
• Befolkningen i större samhällen eller samhällen
med pendlingsavstånd till stora samhällen
har generellt en bättre hälsa än befolkningen i
små och mer isolerade samhällen.
Framför allt har personer i förortskommuner en
god hälsa, medan hälsan är sämre i glesbygdskommuner.
Man bör dock tänka på att förortskommuner
inte är detsamma som det vardagliga
uttrycket ”förort” – förorter är ofta inte en egen
kommun utan del av en större stads kommun.
Även inom storstäder finns stora skillnader i
hälsa, ofta mellan olika stadsdelar. Det finns
stadsdelar där hälsan är utomordentligt god,
medan den i andra stadsdelar är betydligt sämre,
till exempel i förorterna (Melinder, 2007).
Det är främst den fysiska hälsan som är sämre
i glesbygden än i städerna och deras närområden.
Exempel på ohälsa som är vanligare i glesbygden
är hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ 2 och
värk i lederna. Den psykiska hälsan är däremot
sämre i städer och förortskommuner än i glesbygden,
till exempel när det gäller stress och oro.
FOLKHÄLSOPOLITISK RAPPORT 2010 47