Folkhälsopolitisk rapport 2010. Framtidens folkhälsa - Statens ...

4.7 Hälso- och sjukvård på lika
villkor?
Tillgängligheten till hälso- och sjukvård har
relativt länge betraktats som ett problem i det
svenska systemet, trots de grundläggande goda
förutsättningarna och intentionerna i hälso- och
sjukvårdslagen. Tillgängligheten kan betraktas
utifrån två aspekter: den självupplevda och den
fysiska tillgängligheten.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen anser en
av fyra personer i Sverige att de inte har tillgång till
den vård de behöver, och var femte avstår från att
söka vård trots att de anser sig behöva det. Kvinnor
avstår i högre grad än män, och personer med
enbart grundskoleutbildning avstår oftare än personer
med eftergymnasial utbildning. Skälen till
att avstå från att söka hälso- och sjukvård varierar.
En del vill avvakta medan andra inte anser att
de kan få den hjälp de vill ha eller att det är för
besvärligt att söka vård. Många uppger att de får
vänta alltför länge i telefon eller på att få besöka
en primärvårdsläkare eller en specialist läkare. En
låg andel avstår visserligen från att söka vård för
att de inte har råd (2 procent), men siffran visar
ändå att ekonomin kan vara avgörande för vissa
utsatta grupper (Socialstyrelsen 2009b; Wamala,
Merlo, Boström & Högstedt, 2007).
I början av 1990-talet konstaterade Socialstyrelsen
att lågutbildade utnyttjade den öppna
sjukvården mindre än högutbildade i förhållande
till sina vårdbehov (Socialstyrelsen, 2001). Dessa
skillnader minskade sedan, men har åter konstaterats
under 2000-talet – högutbildade gör alltså
fler läkarbesök än lågutbildade i förhållande till
sina vårdbehov (Socialstyrelsen, 2009b; Socialstyrelsen,
2007). Samma förhållande råder mellan
personer med hög respektive låg inkomst.
De öppna vårdformerna är också olika tillgängliga
i olika delar av landet, vilket kan bidra
till skillnader i tillgång till hälso- och sjukvård.
Personer som bor i glesbygd har till exempel
betydligt färre läkarkontakter än personer som
bor i tätorter (Socialstyrelsen, 2009b).
48 FOLKHÄLSOPOLITISK RAPPORT 2010
Faktaruta 4.2
eXeMpel: Överlevnad i
brÖStcancer 10 År eFter diagnoS
kvinnor med lägre inkomst (0–111 800 kr):
cirka 35 procents överlevnad
kvinnor med högre inkomst (194 400–308 700 kr):
cirka 68 procents överlevnad
Källa: Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), 2009.
Det bör dock tilläggas att läkarbesökets kvalitet
är viktig för antalet läkarbesök. Antalet läkarbesök
kan därför ibland vara ett missvisande mått
på hur hälso- och sjukvården utnyttjas.
Skillnaderna i hälsa visar sig genom att män,
personer med utländsk bakgrund och lågutbildade
har betydligt större ”åtgärdbar dödlighet”
än andra grupper, dvs. dödlighet i sjukdomar som
samhället skulle kunna påverka med förebyggande
eller behandlande insatser (se faktaruta 4.2).
Lågutbildade och personer födda utanför EU
får en läkemedelsbehandling mot vissa större
folkhälsosjukdomar som inte är anpassad till
moderna riktlinjer i tillräckligt hög grad. Exempel
på sådana sjukdomar är hjärtinfarkt, hjärtsvikt
och stroke (Socialstyrelsen, 2008; Ringbäck
Weitoft, Ericsson, Löfroth & Rosén, 2008).
Analyser av äldres läkemedelsanvändning visar
vidare att kvinnor och lågutbildade får en mer
riskfylld läkemedelsbehandling än män och högutbildade.
Detta gäller både förskrivning av olika
typer av olämpliga läkemedel och olika riskabla
kombinationer av läkemedel (Haider, Johnell,
Weitoft, Thorslund & Fastbom, 2009; Socialstyrelsen,
2009b).
Hälso- och sjukvården tycks alltså bidra ytterligare
till skillnaderna i hälsa mellan olika grupper
i vissa avseenden. Tillgänglighet och andra
strukturella och organisatoriska faktorer tycks
spela in. Om man ska åstadkomma en hälsofrämjande
hälso- och sjukvård som minskar de