Rapport: Framtiden och samhällets grundläggande värden

Att skapa en värdegemenskap
Motsättningen är uppenbar. Alla föräldrar kan i praktiken
därmed inte skicka sina barn till skolan och uppleva att skolan
upprepar de värden och normer som de själva står för. Det är på
gott och ont, och det kan vara en delikat fråga var gränsen går
mellan respekten för föräldrarnas åsikter och respekten för
skolans och samhällets värden. Det kan handla om såväl religiösa
som moraliska och politisk-ideologiska skillnader.
Det centrala är att skolan inte är värdeneutral. Allt går inte.
Om en elev till exempel hävdar att kvinnor inte ska ha rösträtt
eller hävdar att svarta är sämre än vita ska läraren påpeka att
eleven just brutit med de normer och värden som skolan står för.
I tabell 4 visas på en sådan potentiell konfliktsituation, där
skolans normförmedling inte överensstämmer med de normer
och värderingar som gäller eller förmedlas i andra kontexter i
hemmet eller omvärlden.
Det är dock inte självklart att en potentiell konfliktsituation
är någonting negativt. I värsta fall kan det vara så att normkonflikten
skapar bilden av skolan som en isolerad värld: Vad
som gäller där räknas inte i ”den riktiga världen” utanför. Men
det kan också vara så att skolan erbjuder en fristad. Det finns
studier som visar att elever med en sociokulturellt resurssvag
bakgrund – från hem där deras åsikter inte räknas, utan där de
bara förväntas göra som de blir tillsagda – i skolan upplever en
annan värld. De syns hörs och tas på allvar. De räknas. Som ett
resultat utrustas de med självkänsla, egenvärde och en tro på
demokratiska processer.
Utvecklingspsykologerna Håkan Stattin och Ylva Svensson
har undersökt hur elever som går i skolor i så kallade utsatta
bostadsområden förhåller sig till skolan. Den konventionella
bilden av skolor i utsatta områden är att dessa har svårare än
andra skolor att motivera sina elever samt att förmedla
kunskaper och demokrativärden. Föreställningen är att detta
beror på att de problem som finns i utsatta områden förs in i
skolan via eleverna. 82
82 Stattin & Svensson, 2012, sid. 19.
112