Rapport: Framtiden och samhällets grundläggande värden

Olika aspekter av samhällets värdegemenskap
svenska? Har inte en individ rätt att välja det själv? I synnerhet
Folkpartiet har i den offentliga debatten fört fram förslaget om
språkkrav för svenskt medborgarskap. Ett argument har varit att
språkkunskaper underlättar tillträde till arbetsmarknaden, vilket i
sig kan uppfattas som en del av integrationen i det svenska
samhället.
Den här flitigt apostroferade statsvetaren Johansson Heinö
menar att det i så fall – om det är språkkrav som vi vill ha –
antagligen vore mer effektivt att använda den typ av argument
som använts i motsvarande brittiska debatt, det vill säga att i
stället för att hävda att språkkunskaper gynnar invandraren som
individ kan man hävda att krav på ett gemensamt språk handlar
om att gynna hela samhället – och mer specifikt upplevelsen av
en samhällsgemenskap. 158
Den riktigt centrala frågan är dock en annan, och den har att
göra med det som framhävs i rutan ovan. En viktig fråga när vi
talar om ”integration” är nämligen att komma överens om vilka
metoder som är acceptabla, i syfte att skapa en värdebaserad
sammanhållning. Är det över huvud taget statens uppgift att se
till att individer tillgodogör sig olika kompetenser och
förhållningssätt, som förvisso mycket troligt stärker individens
kulturella kompetens eller möjligheter att ”lyckas” eller att
”fungera i” i det svenska samhället? Är detta inte en sak som
individen själv måste ta ansvar för?
I debatten om integration bör vi vara på det klara med att det
här finns en underförstådd ansvarsfördelning som borde lyftas
fram och motiveras. På 1970-talet sågs det som statens ansvar att
se till att nykomlingar kunde behålla sin kulturella identitet. I
dag är det statens ansvar att se till att invandrare ”integreras”.
Även om det på senare år har blivit vanligare att explicita krav
förs fram på individen tycks statens självklara ansvar kvarstå i
sammanhanget. 159 Det kanske är bra. Poängen är dock att den
158 Johansson Heinö, 2011a, sid. 30.
159 Johansson Heinö, 2011a, sid. 31.
78