Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

Psykoterapi och forskning
annat är lika» är att den inte har någon förankring i den
mänskliga, verkliga, praktiska världen. I den världen är
aldrig »allt annat lika». 3 Det är således inte möjligt att överföra
evidenskrav från ett fackområde, farmakologin, till ett
annat, psykoterapin. Man måste ta hänsyn till forskningsområdets
karaktär. Drogmetaforen är ingen bra metafor
för psykoterapin. Det finns flera problem med denna design,
som handlar om inriktningen på att bota symptom.
Symptom i den psykoanalytiska psykoterapin betraktas
som uttryck för mänsklig livsproblematik, en ingång till
subjektets psykiska liv, något värt att lyssna till. Om man
försöker avlägsna symptomen så snabbt som möjligt får vi
aldrig lära oss något om det mänskliga hos människan. Psykoterapeutens
yrkesroll är väsentligen skild från läkarens,
den medicinska expertens: att så snabbt som möjligt ställa
diagnos, kausalt förklara och bota. Snarare är yrkesrollen
förknippad med hermenutikerns uppgifter: att tålmodigt
lyssna, förstå och tolka.
Det är detta från medicinen övertagna evidensparadigm
som Högskoleverket och dess bedömargrupp vill lägga som
grund för psykoterapitutbildningarna. I bedömarrapporten
kan vi upprepade gånger läsa om »kravet på evidens
för behandlingsmetoder i vården». 4 I de fall då »den strikta
evidensforskningen är sparsam» 5 säger man sig acceptera
beprövad erfarenhet, förutsatt att terapiformerna är etablerade.
Emellertid framgår det tydligt i rekommendationerna
till utbildningsanordnarna att de skall ägna sig åt
»kvalificerade behandlingsutvärderingar med randomiserade
och kontrollerade studier» 6 även om terapiformerna är
etablerade.
103