Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

Kunskap, vetande, förstånd
skulle inget finnas som vi alls kunde kalla psykoanalys.
Det är genom detta etos vi måste söka för att utvinna kunskap
rörande den psykoanalytiska erfarenhetens väsen.
etosets dubbla aspekt
Det finns en individuell och en social aspekt av ett professionellt
etos. Å ena sidan är etoset en disposition tillhörande
den enskilde praktikern. Å den andra ligger etoset inbäddat
i de sociala strukturerna hos hans professionella institutioner
– inte minst gäller detta utbildningssystemet.
Till etoset vill jag räkna en sådan sak som att analytikern
tar på sig uppgiften att vara förvaltare av den analytiska ramen.
Förmodligen finns inget som så förkroppsligar fundamentet
för det analytiska arbetet som det kloka handhavandet
av de både materiella och själsliga arrangemang i tid och
rum som skapar de bästa förutsättningarna för analysanden
att tala fritt medan analytikern lyssnar med jämnt svävande
uppmärksamhet.
Här kan vi se etoset i dess dubbla aspekt: å ena sidan
är förmågan att vara en god förvaltare av den analytiska
ramen en personlig egenskap hos den enskilde analytikern,
å den andra är ramen en form som han ärvt via en tradition
som hålls vid liv inom de institutioner han bebor och är en
del av. Insida och utsida smälter samman för att ta form som
den unika kompetens han har att erbjuda.
Ramen är förmodligen det mest grundläggande stödet för
den analytiska metoden och att vara dess förvaltare är en
etisk uppgift. Medvetenhet om detta har på ett sätt genomsyrat
psykoanalytisk utbildning i alla tider, men emedan man
så sällan har talat om uppgiften att frambringa en förvaltare
5