Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

2
jurgen Reeder
Jag bygger mitt resonemang på en epistemologisk åtskillnad
mellan kunskap och vetande. Kunskap har att göra
med kognitivt innehåll, som när vi till exempel uttrycker
oss i form av påståendesatser, ritar och berättar eller skapar
teorier. Vetande hänför sig till den väsentligen omedvetna
dispositionen eller förmågan att säga eller göra. Därför förutsätter
både handling och kunskap ett vetande, medan det
omvända inte alltid gäller.
Vi kan fatta vetandet som en form av förståelse i den fenomenologiska
mening som förekommer hos Heidegger. 2
Förståelse skall då inte förblandas med en vardaglig eller
commonsense-uppfattning av dess innebörd – det är alltså
inte en form av kunskap, inte frukten av ett reflekterande
över världen och tillvaron i den. Förståelse är istället den
anade men okända grunden för all kunskap och som sådan
intimt förbunden med människans sätt att vara i världen.
När hon känner sin värld lever hon den på ett förstående vis,
och utan sådan förståelse skulle ingen närvaro finnas och
världen vore inte möjlig att leva.
Utöver detta skulle jag vilja tillägga att i förståelsen bor
förståndet. Med andra ord är det i förståelsen vi har att söka
hemorten för en sådan sak som den etiska förmågan – liksom
även för den klokhet som krävs för att ett gott analytiskt arbete
skall bli utfört. Fronesis var det ord Aristoteles använde
för att beteckna den omdömesförmåga, detta förstånd, som
när allt kommer omkring förmodligen är den mest fundamentala
av de dygder en människa kan behöva. 3