Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

en ny funktion för divanen
den psykoanalytiska situationen som lekplats
Freud använde en divan som undersökningsbrits likt alla
doktorer vid hans tid. Från början använde divanen för allehanda
suggestionstekniker. Men insikten om betydelsen
av den ömsesidiga påverkan bidrog till att Freud känner sig
alltmer besvärad av patientens blick: »Jag står inte ut med
att andra människor stirrar på mig i åtta timmar (eller mer)
dagligen.» 7 Att han känner sig besvärad är antagligen också
en reaktion på att han själv är rädd för att bli förförd. Freud
hanterar problemet genom att be patienterna lägga sig ned
på divanen och själv sätter sig bakom deras huvuden, utom
synhåll. Genom att varken ha ögon- eller kroppskontakt
med sina patienter, vill Freud förhindra att han och analysanden
blir visuellt eller emotionellt insnärjda i varandra.
Divanens funktion har nu omvandlats från en plats där suggestion
och andra manipulativa tekniker äger rum till ett
utrymme som ska hålla parterna isär.
Freud trodde sig kunna skydda sin position genom att
sätta sig utom synhåll och i lugn och ro observera patientens
psykiska material utan att låta sig bli påverkad. Då underlättades
också analytikerns förmåga att hänge sig åt en jämnt
svävande uppmärksamhet. Bägge parter skulle få utrymme
att observera sina egna känslor och tankebanor, vilket också
var en del av Freuds rationella skäl för att sätta sig utom
synhåll. Det nya arrangemanget bidrog således till att bägge
parters respektive position skyddades och därmed det rådande
asymmetriska förhållandet. Klinisk erfarenhet kom
också att visa att patienternas önskan om att få tala ifred i
större utsträckning infriades och på så vis kunde känslor
och tankar – den subjektiva världen – komma i förgrunden.
65