Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

att förändra sig själv: tabletter eller psykoterapi
(omedvetna) själv och distanserar oss från en anonym
masstillvaro där vi bara flyter med strömmen.
Det slående med förändring med hjälp av antidepressiva
är naturligtvis att den i en sådan analys representerar det
oäkta livet per se. En kvalificering av den existensfilosofiska
positionen där man lyfter fram det mellanmänskligas
betydelse, i stället för att odla outsiderskapet, nyanserar ett
sådant omdöme. Men vad blir kvar av psykoterapins självförändringsideal
om man ifrågasätter behovet av att gå till
botten med sina känslor för att kunna förändra dem (och sig
själv) på ett genuint sätt? Bör vi överge psykoterapin, i alla
fall i dess mer självutforskande former, och istället satsa på
mer direkta självförändringar genom läkemedel?
Det vi bör överge är nog inte psykoterapin och känn-digsjälv-idealet
som sådana, utan istället tanken att självutforskning
alltid har en önskad självförändrande effekt. Det
är sant att man blir en annan genom att upptäcka sidor av
sig själv som man inte visste fanns, men det är långt ifrån
säkert att utfyllnaden och omskrivningen av den berättelse
som man utgör förändrar ens läggning: den känslomässiga
skörhet som är det avgörande problemet för många människor.
Men det psykoterapeutiska självförändringsarbetet rymmer
andra inslag, som inte kommer i tablettform, och som
kan vara avgörande för klienten. Inte minst kan samtalet
tjäna syftet att blottlägga, inte bara vem man är, utan också
vem man vill vara. I en terapeutisk process är det inte bara
läggning utan också karaktär (tankemässiga, existentiella
och moraliska dimensioner av personligheten) som står
på spel, eftersom mötet väcker och bearbetar känslor som
13