Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

att förändra sig själv: tabletter eller psykoterapi
är rädsla för biverkningar, långtidseffekter och beroende,
men det handlar också, tror jag, om att en tablett i kontrast
till en psykoterapi inte utgör ett egenarbete utan ett slags
instrumentell självförändring. Man skall förändra sig själv
med mänsklig kraft, inte på kemisk väg – det är vad människor
i allmänhet förväntar sig och vill.
Kan vi, efter att nu ha tittat närmare på det autentiska
självförändringsidealet, fortfarande ställa oss bakom en
sådan kontrastering av äkta och konstlad självförändring?
Bara om vi understryker att det som är avgörande för en
genuin självförändring är att individen är engagerad i den
på ett medvetet sätt genom en vilja att lära känna sig själv
och orientera sig i livet. Att medicinen är en konstlad väg till
självförändring är bara viktigt om »konstlad» betyder något
mer än kemisk, om det nämligen betyder att medicinen inte
är en del av en medvetet initierad självförändringsprocess
där man strävar efter att bli klar över vad man vill uppnå
med sig själv och sitt liv.
Om medicinen spärrar vägen för en sådan självinsikt och
ett sådant egenarbete kan den med rätta kallas falsk och ickeautentisk,
men om den utgör en del i processen (kanske i
vissa fall en nödvändig del) kan jag inte se någon anledning
till att kalla den konstlad i meningen av mindre autentisk.
Att arbetet i detta fall inte består i ett plågsamt genomlidande
av känslor, utan i ett förändrande av dem på kemisk väg, är
inte ett bra argument mot medicinering i sig. Det skulle det
bara vara om genomlidandet av känslorna alltid vore den
enda eller bästa vägen till självförändring, men så är knappast
fallet, det får man nog säga att de nya medicinerna har
visat. Allt hänger på det sammanhang och de intentioner
143