Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

110
gudrun olsson
andre. Likt té-avsmakaren smakar han/hon på drycken och
spottar sedan ut den. Den psykoterapeutiska kunskapen representerar
en kunskapstradition, där kunskap traderas,
överlämnas mellan generationer, och där kunskapsbärarna
är levande människor, inte något annat. Denna personliga
kunskap, som vi också kan benämna tyst kunskap eller intuitiv
kunskap, lever under ett ständigt hot från den teknifierade
kunskapen som bygger på instrumentavläsning eller
manualföljande. Kunskapen överföres här utifrån en mästar-lärling-modell
snarare än ingenjörsmodell, just genom
att delta i professionens sociala praxis. Och subjektet formas
genom praxis.
För några år sedan gjorde jag en studie 14 där jag bad
psykoterapeuter som just avslutat en legitimationsgrundande
psykoterapiutbildning att berätta om ett tillfälle då
de uppfattat att det skett något terapeutisk gynnsamt i en
terapi med en patient. Jag utgick från att vad än en berättelse
handlar om, handlar den på en nivå om berättaren själv. I
analysen av berättelsetexterna frågade jag mig vilka bilder
terapeuterna ville ge av sig själva. Och jag tänkte mig att
självrepresentationen även skulle kunna spegla den psykoterapeutiska
kulturen med sina specifika värderingar. Här
ett avsnitt ur analysen:
Bilden av terapeuten som söker sin egen röst framtonar,
där terapeuten försöker förhålla sig till idealiserade
teorier. Själva psykoterapins grundförutsättning
är att befinna sig i en djup relation till en annan människa
och att använda relationen i förändringssyfte.
Självbilden kommer att präglas av just denna önskan