Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

den psykoanalytiska situationen som lekplats
lytikern att omvandlas till en ny förälder. Denna gång ska
föräldern bli en bättre sådan. Då omvandlas analogin till
en konkretisering av analytikerns utopiska föreställningar
om sig själv. Men analytikerns åtagande består i att försöka
förstå sina överträdelser, inte att idealisera dem.
Om analogimodeller omvandlas till att bli en del av
analytikerns fantasi, blir modellen en del av analytikerns
implicita teorier som han inte reflekterar över. Istället driver
den implicita modellen honom att formulera repetitiva
tolkningar och stereotypier. Behandlingsreglerna är då inte
längre styrmedel utan lagar och tolkningar som skjuter isär
parterna istället för att förena dem.
Min tes är att analytikerns uppgift är att hålla ihop den
kliniska situationen i all dess mångtydighet. Att stå ut med
att vara i tvetydighet är också att sätta en press på patienten
och att demonstrera något som är kopplat till att hålla eller
skydda relationen. Att stå ut med att vara i och samtidigt
ställa sig bredvid är att leva upp till åtagandet. Då blir »hållandet»
ett slags tredje position och som skapar en metanivå.
Paradoxen är att genom att stå ut med att vara det objekt
som tilldelats honom, så kan analytikern å ena sidan bli ett
nytt och mera kärleksfullt objekt. Men att försöka vara ett
nytt och bättre objekt innebär å andra sidan att man undviker
att analysera.
Det som var ett prövande och granskande för Freud kom
att hanteras som lagar av hans efterföljare. Freuds anspråk
och efterföljarnas idealisering av hans teoretiska tänkande
och kliniska metod har bidragit till att metodens inre motsägelser
inte har granskats kritiskt. De tekniska föreskrif-