Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

114
gudrun olsson
besvärligt men samtidigt säga att det är en omöjlighet att
ta med mamman.» Vad terapeuten faktiskt sade lät ungefär
så här: »Är det så besvärligt! Har det hänt något särskilt?»
Patienten menade att konflikterna blir värre och värre. Terapeuten
hade bestämt sig för att samtalet skulle bli kort,
och hon sade: »Jag tror inte det är någon bra idé att du tar
med dig din mamma; däremot är det bra att du och jag talar
om det då vi ses.»
Vi ser här terapeutens strategi. Hon tar först reda på
om något alldeles speciellt hänt med patienten. Hon drar
slutsatsen att så inte är fallet, även om patienten säger att
konflikterna med mamma blivit värre. Därefter formulerar
terapeuten tydligt den ram inom vilken psykoterapin äger
rum – hon hävdar konfidentialiteten och två-partsförhållandet
– och inbjuder patienten att tala fritt inom ramen.
Återupprättandet av ramen uttrycks i ett klart ställningstagande
från terapeutens sida. Samtidigt som patientens förslag
klart avvisas, innehåller ställningstagandet en inbjudan
till patienten. I ett flöde av pågåenden väljer terapeuten
tidpunkt för handling. Att spontant säga rätt sak mot rätt
person i rätt ögonblick är utmärkande för experten.
en övergripande praxisteori:
vanor, situation och undersökande
Dewey ser praxis som vanor eller kulturella sedvänjor. Vanor
är inte något som är avskilda från oss och som vi kan
gripa till för att bemästra världen. Det är riktigare att säga
att vi är våra vanor. Subjektivitet kan betraktas som en
samling vanor och rutiner. Var och en av oss som försökt
att ändra vanorna vet hur svårt det är. Det är genom våra