Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

Kunskap, vetande, förstånd
förstås genom erfarenhet av den analytiska processen när
den fungerar »på avsett vis».
kunskap, vetande och förstånd
Detta »avsedda vis» är en fråga som varit av centralt intresse
för psykoanalysen ända sedan organiserad utbildning infördes
på 20-talet. 1 Ändå har det visat sig vara en närapå omöjlig
uppgift att entydigt definiera det psykoanalytiska arbetets
mål, och i synnerhet vilka färdigheter eller gynnsamma
dispositioner en psykoanalytiker bör besitta för att uppfylla
dem. Inte sällan slutar dylika försök i uppräkningar av goda
egenskaper, och en genomsnittlig lista brukar innehålla
sådant som förmåga till empati, förmåga till introspektion,
personlig mognad och så vidare. Ändå är det något med
dessa egenskapsförteckningar som gör att de ofta stannar
vid en snusförnuftig och common sense-mässig ton som när
allt kommer omkring inte förmår säga särskilt mycket.
Jag gissar att här vi att göra med en tendens att låta lura
oss av språket. Språkets förmåga att skapa abstraktioner
lockar oss att tro att det goda vore en substans som upplåter
sig för analys och definition. Men det goda bor i våra
handlingar och bör inte i första hand sökas genom abstrakta
bestämningar. Därför tänker jag mig att för det slag av självreflektion
som krävs för att psykoanalysen skall upptäcka
sig själv på nytt, måste man fråga efter något som är essentiellt
för den psykoanalytiska erfarenheten. Man måste
börja nära dess praxis, för det är i själva utövandet som de
värden och den kompetens som förutsätts för ett gott psykoanalytiskt
arbete förverkligas. Och det kräver, i sin tur, att
man skrider fram teoretiskt.
1