Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

0
jurgen Reeder
gängligt för vår reflektion måste en hermeneutisk akt av skapande
tolkande äga rum. 8 När så sker – när mening hämtas
från det omedvetna och ord samlas till utsagor, berättelser
blir berättade och drömmar dröms – frambringas något nytt
som kan sättas i spel i vår reflexiva verklighet.
Enligt min syn är interaktionen mellan analytikerns och
analysandens omedvetna en delad grund som föregår deras
reflektion och kunskap. Här befinner vi oss precis vid det
område Freud var inne på när han med förundran talar om
hur det kan förekomma en omedveten beröring människor
emellan. Det psykoanalytiska mötet och den process som
utvecklas inom dess ramar betraktar jag som en dialogisk
tolkande reflektion över denna delade erfarenhet.
Hur skall vi då föreställa oss att något sådant kan äga
rum som att en människas omedvetna kan reagera på en
annans omedvetna? Och vad skulle insikt om detta kunna
ha för betydelse för vår förståelse av psykoanalytikerns etos
och förstånd? För att tala om detta vill jag allra först peka
ut vad jag uppfattar som det analytiska tolkandets förutsättning:
en intersubjektiv struktur som jag betecknar som en
kommunikationsmatris.
Att vara i världen är att vara med andra och ur ett fenomenologiskt
perspektiv skulle vi kunna säga att vår värld är
alltid redan en värld som vi delar med andra subjekt, även
när detta ännu inte gjorts till föremål för vår reflektion.
Människan lever denna sin närvaro i världen på ett förstående
och kompetent vis och i kommunikationsmatrisens
delade värld tillsammans med andra vet vi därför för det
mesta hur vi skall göra, även om det vetandet inte alltid är
tillgängligt för oss på ett sätt som gör det möjligt att förklara