Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

den psykoanalytiska situationen som lekplats
bär också att analytikerns önskningar och förhoppningar
på ett omedvetet vis kan bryta sig in. Psykoanalysens historia
är kantad med utopiska föreställningar där gränserna
mellan den man tillskrivs vara och den man tror sig vara
blir diffus.
Sandor Ferenczi exempelvis ansåg att analytikern riskerade
att upprepa patienternas barndomstrauma genom att
förhålla sig till synes oberörd, att inte visa någon sinnesrörelse.
Då riskerade analytikern att bli en upprepning av
den likgiltige föräldern. I stället borde analytikern visa att
han förstod och bli ett bättre objekt än vad patienten hade
erfarenhet av. Ferenczi identifierade sig med det utsatta barnet
och ansåg att analytikern borde skydda barnet inom den
vuxna patienten från en återupprepning.
Detta ledde till att Ferenczi prövade gränserna för vad
den kliniska situationen kunde bära. Det innebar visserligen
nydanande kliniska upptäckter, vilka fick stor betydelse
för förståelsen av traumatiserade patienter, men tänjandet
på ramen gav också upphov till andra kliniska problem.
Han fick problem med att hålla isär faktisk och illusorisk
asymmetri. Skillnaden mellan honom själv och patienten
hotades att utplånas, vilket riskerade att drabba patientens
integritet, just den som Ferenczi vill skydda.
En annan teoretiker som har haft stor betydelse för psykoanalytiskt
tänkande är Donald Winnicott. Han uppfattade
psykoanalys som en form av lek som var omistlig för
en terapeutisk framgång. Han såg ramen som en tyst och
självklar famn, analog med en modersfamn. I den var det
tillåtet för patienten att drömma och känna och vara i den
andres – moderns – närvaro och lyssnande.
5