Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

12
christian nilsson
begränsningar särskilt tydliga. Å ena sidan har psykoterapin
och psykoanalysen länge levt inbäddade i ett medicinskt
paradigm. Å andra sidan kan vi se att det är ett yrke som
fokuserar just på sådana relationella förmågor som den evidensbaserade
medicinens paradigm har svårt att hantera.
Det har skapat problem för psykoterapin och psykoanalysen
idag – men det har också skapat en situation som rymmer en
möjlighet att återupptäcka sig själv, sin egen praktik.
* * *
Flera av författarna i denna antologi framhåller att psykoterapin
och psykoanalysen ofta har mätts med måttstockar
som inte varit rimligt avpassade för verksamhetens karaktär.
Att istället börja nära praktiken, i en fenomenologisk
beskrivning av själva arbetet, för att reflexivt undersöka
vilka förmågor som den kompetenta yrkesutövaren tar i
anspråk, har varit en viktig strävan för detta antologiprojekt.
4
I en tid då psykoanalysen misslyckats i sitt försök att anpassa
sin utbildningsverksamhet till HSV:s ramar kan det
finnas anledning att påminna om Freuds egen frimodiga
reflektion om vikten av en viss självständighet i relation till
universitetsinstitutionerna. Christian Nilsson utgår i sitt
bidrag från Adornos sentens: »Det enda sanna i psykoanalysen
är dess överdrifter». I den första generationen av psykoanalytiker
fanns många kreativa andar och fritänkare som
höll relationen till filosofin levande. Här fanns fortfarande
röster som talade om förmågan att inte förstå, förmågan att
kunna låta sig överraskas, som viktiga aspekter av psyko-