Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

4
Rolf Künstlicher
olikhet riskerar analysandens inre värld att inte få något
utrymme. Då blir det en uppgift för analytikern att bevara
dubbeltydigheten och därmed den lekande karaktären.
Analytikern måste alltså vara beredd att både acceptera rollen
som den som vet något om patienten som patienten inte
själv vet, och samtidigt vara tillgänglig för och identifiera
sig med de roller som patienten tillskriver honom. Vi har
då en situation som inrymmer motsättningar som väcker
laddade föreställningar, vilka inbjuder till och driver fram
en specifik iscensättning av patientens infantila önskningar
och begär och obearbetade trauman.
Det är när omedvetna krafter möts och kommunicerar
som en förändring blir möjlig. Upprepningstvånget är ett resultat
av ett sådant möte som kan granskas först i efterhand.
Det innebär att också analytikerns omedvetna och infantila
konflikter kommer att dras in och i det avseendet blir dialogen
symmetrisk. Att konfronteras med egna omedvetna
konflikter är utlämnande för analytikern. Dessutom blir
kravet att tvingas identifiera sig med destruktiva delar av
patientens psykiska verklighet och uthärda de spänningar
som uppstår en börda där analytikerns kompetens ytterligare
ställs på prov.
Denna svårighet att uthärda vittnar psykoanalysens
historia om. Enskilda företrädares föreställningar om den
analytiska kompetensen har påverkat och drivit fram alternativa
kliniska teorier.
Den enskilde analytikerns kliniska erfarenheter kan
öppna för en fördjupad förståelse för metoden och leda till
ett medvetet utforskande av den kliniska situationens möjligheter
och begränsningar. Men metodens karaktär inne-