Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

Kunskap, vetande, förstånd
analysander och med varandra. Sådant är inte de positiva
vetenskapernas sätt att arbeta.
från kunskap till kompetens
Till det psykoanalytiska hantverket hör en väl utvecklad
disciplin. Och även om den med de kriterier som råder i
dagens neo-positivistiska klimat inte rimligen kan göra anspråk
på att kallas vetenskap, tål den definitivt att jämföras
med de mest aktningsvärda bedrifter när det gäller att tolka
och förstå den mänskliga belägenheten. Den psykoanalytiska
disciplinen är en form av reflektion som är nödvändig
för att metoden i hantverket skall hålla sig på rätt köl och
också vidareutvecklas.
I det dialogiska tolkandet vägleds analytikerns handlingar
av hans omdömesförmåga och etos snarare än av hans
kunskap. Den analytiker som tänker sig att han i kraft av
sin kliniska teori besitter ett instrument för att urskilja de
omedvetna förutsättningarna för de föreställningar och fantasier
som manifesterar sig i analysandens överföring tar
enligt min mening miste. I sig låter teorin oss endast se ett
objektiverat psykologiskt maskineri och tenderar därför att
klyva vår varseblivning mellan vad vi faktiskt erfar och vad
den vill få oss att se. Nej, psykoanalysens teorier bildar inte i
främsta rummet ett språk för att beskriva eller förklara världen.
Snarare handlar samspelet mellan teori och praktik om
att teorin erbjuder ett språk som öppnar den psykoanalytiska
erfarenhetens värld och gör den mer tillgänglig.
Men för att bli brukbar på detta vis i det analytiska arbetet
måste teorin inkorporeras – ordet måste bokstavligen
»bli kött» och assimileras just som förståelse och i dess