Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

Psykoterapi och forskning
velsevärldar, att hantera problematiska, förvirrande och
osäkra situationer, att skapa mening i det som tycks sakna
mening. I meningsskapandet har man tillgång till en repertoar
av exempel, inre bilder, tolkningar, föreställningar,
förnimmelser, men också teorier, regler och forskningsresultat.
De senare kommer in först när meningsskapandet är
i gång. Exemplets makt i kunskapsbildningen är avgörande.
Situationen betraktas som om den redan finns i repertoaren
av kända exempel, egna och andras, och samtidigt ses
situationen som unik. Det tränade ögat ser likheter och
skillnader mellan denna situation och andra situationer.
Kunskapen skapas i ögonblicket, genom uppmärksamheti-handling.
Varje ögonblick präglas av ett samspel mellan
patientens subjektiva erfarenhet, terapeutens subjektiva erfarenhet
och den intersubjektivt genererade erfarenheten.
Den psykoterapeutiska kunskapen handlar inte om att försöka
lösa ett avgränsat, väl definierat problem utan snarare
att kontinuerligt formulera och omformulera det som visar
sig. Om man sätter den terapeutiska effektiviteten i fokus,
hämmas spontaniteten som är nödvändig för att bearbeta
omedvetet material. Paradoxen är att först när psykoterapin
inte sätter upp några terapeutiska mål, kan dess verksamhet
bli effektiv. 13 I kunskapsteorin för praktiskt kunnande
betraktas dialogen som den grundläggande modellen för
kunskapsbildning, och i psykoterapi lyssnar man dessutom
till dialogen bakom dialogen. Patienten gör kraftfulla försök
att dra in terapeuten i de gamla dialogscenarierna för att
visa hur de tidigare erfarenheterna var. Att i viss begränsad
utsträckning låta sig dras med i de gamla interaktionerna
är ett sätt för terapeuten att få veta hur det är att vara den
10