Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

den psykoanalytiska situationen som lekplats
att brygga över oförenligheterna mellan de observationer
han gjorde och de teorier han kommit fram till. Därmed
framstår fallbeskrivningen mer konsistent än processen
egentligen var.
En sådan tolkning ger oss nycklar till en förståelse för
den kliniska metodens motsägelsefullhet. För dessa inkonsekvenser
kom fortsättningsvis att utöva inflytande på den
kliniska metoden och på hur psykoanalytiker än idag strukturerar
den kliniska situationen.
motsägelser i den
psykoanalytiska situationen
Freud försökte med hjälp av kliniska rekommendationer
neutralisera de förföriska krafter som situationen utlöste.
Att patienten ska säga allt som faller denne in, utan att
ta hänsyn till den egna censuren, frigör inte bara latenta
tankar och förflutna upplevelser, utan framför allt undertryckta
och icke erkända önskningar och passioner – och
dessa riktas, på grund av hur den kliniska situationen är
organiserad, mot analytikern. Som ett svar på detta formulerar
Freud abstinensregeln, att analytikern ska avstå
ifrån att tillfredställa sina egna begär. Regeln är både en
behandlingsstrategi och en normativ föreskrift för att inte
behandlingen ska brista på grund av de passioner den kliniska
situationen framkallar.
Att både vara en vuxen som går in i ett ömsesidigt åtagande
och uppleva sig som ett behövande barn skapar en
spänning mellan faktisk och illusorisk asymmetri. Den förvirring
av verklighetsnivåer som situationen frammanar
blir analog till det lilla barnets predikament.
1