Psykoterapeutens och psykoanalytikerns praktiska kunskap

Kunskap, vetande, förstånd
etos och karaktär
I linje med synen på psykoanalys som en behandling vill
många gärna se dess kliniska praktik som en form av tilllämpad
vetenskap. Själv tänker jag mig att förhållandet närmast
är det omvända. För liksom vetande ligger till grund
för kunskap kommer här praktiken före teorin. Därför är
psykoanalys inte i första hand tillämpad vetenskap eller ens
en tillämpning av den psykoanalytiska teorins kunskap.
Det arbete en psykoanalytiker utför kan istället liknas vid
ett hantverk. Hantverket vilar på en metod som utformats
och utvecklats under mer än 100 år för att hjälpa människor
med livsproblem. Till grund för hantverket, för själva görandet
i den kliniska situationen, finns en sofistikerad form
av förstånd som närvarar hos analytikern som dispositioner
för handling och för tal.
För att nu närma mig detta förstånd vill jag ta min utgångspunkt
i psykoanalysens position som profession. Det
fanns en tid då man kunde tala om de professionella – vilka
i ordets klassiska mening innefattat yrkesgrupper som läkare,
advokater, präster, akademiker – på ett sätt som lät
förstå att de skilde sig från andra organiserade yrkesmän
bland annat genom att de var besjälade av ett kall. Till denna
bild hörde även en form av socialt kontrakt där de professionellas
särskilda rättigheter och ställning – som autonomi,
respektabilitet och marknadskontroll – återgäldades genom
att professionerna tog på sig uppgiften att kultivera en anda
av socialt ansvar. Det togs då mer eller mindre för givet att
det finns ett inneboende gott som vidlåder professionerna,
ett gott förbundet med en anda av rättvisa, ärlighet och altruism.
3