Avhandlingens - Umeå universitet

staten började nu vilja ha större inflytande. Undervisningsplanen från 1919
visar en förändring från en elevfostran som skulle ge fromma kyrkobesökare
till att också fostra till dugliga medborgare (Carlström & Wersäll, 2006).
Från början var det lärarnas egna föreningar och fackliga lokala kretsar som
svarade för fortbildningen. Under 1900-talets första hälft utgick det begränsade
statliga fortbildningsanslag. Trots detta fanns det en professionaliseringsrörelse
bland lärarna och man deltog ofta i den offentliga debatten kring utformningen
av skolpolitiken (Carlgren, 1999). Skog-Östlin (1999) beskriver en form av
lärarfortbildning där lektioner i den egna klassen genomfördes inför kollegor.
Lektionerna diskuterades och analyserades därefter gemensamt i en efterföljande
samling.
Under 1950-talet skedde fortbildningen fortfarande till stora delar på
enskilda lärares eller lärargruppers initiativ. Inte förrän år 1961 tillsattes en
konsulent för fortbildningsfrågor vid dåvarande Skolöverstyrelsen och en mera
systematisk satsning från samhällets sida, vad gällde lärarfortbildning, tog
sin början. I en utredning som genomfördes av Skolöverstyrelsen år 1957
påtalas ett ökat fortbildningsbehov för lärare. Samhällsutvecklingens ökade
krav på skolan med en ökad fokusering på ”en skola för alla” istället för den
tidigare urvalsskolan angavs som orsak (Alexandersson & Öhlund, 1986). I
utredningen föreslogs också att viss fortbildningsverksamhet skulle bli obligatorisk
för att samtliga lärare skulle nås. Genom att peka på betydelsen och
omfattningen av fortbildningen menade man att staten måste ansvara för dess
genomförande. Detta innebar att lärarnas kompetensbehov definierades av
staten och ”Utredningen är således ett uttryck för att staten vid den här tiden
allt mer ’tar över’ lärarnas fortbildning” (Alexandersson & Öhlund, 1986,
s. 124). Endast marginell forskning bedrevs kring fortbildningsfrågor under
dessa år. De läroplaner som utformades i början av 1960-talet var ytterst detaljrika
och styrande. Klassrumsarbetet beskrevs noga och genomförandet av undervisningen
skulle ske enligt givna grundtankar. Carlström och Wersäll (2006)
menar att förtroendet för lärarna var ytterst lågt och yrkesrollens utformning
bestämdes av de centrala myndigheterna.
I och med införandet av den senaste läroplanen (Lpo94) förändrades synen
på lärarnas arbete och ett målstyrt system fastslogs. Statens detaljrika styrning
övergavs i och med detta till förmån för ett självständigt arbete mot uppställda
mål. Det visades en tilltro till lärarnas egen förmåga att utveckla undervisningen.
Dessutom förväntades lärarnas kompetensutveckling tillgodoses
av de kommunala huvudmännen genom främst rektorernas försorg. Enligt
Wersäll (2005), är emellertid kompetensutvecklingen kraftigt eftersatt och
lärarna i hennes undersökning föreslår att man bland annat ska satsa mer på
samarbete i kollektiv för att stärka den nya lärarrollen. Undersökningen visar
också på önskemål om ökat samarbete mellan högskola och skola, såväl vad
29