Ds 2011:39 Internationella namnfrågor

Ds 2011:39EU-rättens krav på den nationella namnrättenI Sayn-Wittgenstein-fallet 63 adopterades en österrikisk medborgarei Tyskland av Lothar Fürst von Sayn-Wittgenstein ochhennes namn fastställdes 1992 av tysk domstol till Ilonka Fürstinvon Sayn-Wittgenstein. Kvinnan i fråga levde vid denna tidpunktoch lever fortfarande i Tyskland. Detta namn registrerades förstav österrikiska myndigheter och hon fick ett pass utställt i detnamnet men 2007 meddelade dessa med hänvisning till en domfrån den österrikiska författningsdomstolen (Verfassungsgerichtshof)från 2003 att namnet skulle ändras till Sayn-Wittgenstein.Bakgrunden till ändringen ligger i den österrikiska lagenom upphävande av adelstitlar (Adelsaufhebungsgesetz) från1919, som har grundlagsstatus. I avgörandet från Verfassungsgerichtshofslogs fast att det är förbjudet att vidarebefordraen adelstitel till en österrikisk medborgare genom att vederbörandeadopteras av en tysk medborgare som lagligen bär adelstitelnsom en del av namnet (och inte som titel). I måletkonstaterade EU-domstolen att ett beslut att i Österrike inteerkänna hennes efternamn, såsom det hade fastställts av myndigheteri Tyskland, där hon var bosatt och som hon lagligen burit i15 år utgjorde en begränsning av de friheter som tillkommerhenne som unionsmedborgare enligt artikel 21 FEUF.EU-domstolen gjorde därefter en proportionalitetsbedömningoch fann därvid att det konstitutionellt garanterade skyddetav likhetsprincipen som det österrikiska förbudet mot adelstitlarsyftade till att säkerställa utgjorde ett sådant objektivt skäl som isig kunde motivera en inskränkning i en unionsmedborgares friheter.Sådana inskränkningar måste emellertid alltid vara proportionerliga,dvs. vara nödvändiga för att skydda de intressen somde avser att säkerställa och då enbart om dessa mål inte kan uppnåsgenom åtgärder med mindre ingripande verkan. I det konkretafallet kunde EU-domstolen slå fast att det österrikiskabeslutet inte kunde anses vara en åtgärd som omotiverat begränsarunionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig imedlemsstaterna. Det kan antas att det spelade roll i målet att63Mål C-208/09 Sayn Wittgenstein, REU 2010, s. I–0000.51