Ds 2011:39 Internationella namnfrågor

Ds 2011:39Överväganden och förslagkonsekvenserna av att namnbeslutet inte blir giltigt i hemvistlandeti den mån denna fråga låter sig utredas i förväg. Det kanockså vara så att sökanden är på väg att flytta till ett land därnamnbeslutet kommer att erkännas, och det saknas anledning atti praktiken begära av honom att vänta med ansökan tills flyttenhar ägt rum med de olägenheter det kan föra med sig. Blandannat hade ett sådant krav kunnat innebära att familjerättsliganamnförvärv inte kan göras i samband med barnets födelse elleräktenskapets ingående utan att sökanden blir hänvisad till attsenare ansöka om namnändring.Särbehandling av danska, finska och norska medborgareDet följer av 50 § namnlagen att den inte tillämpas på svenskamedborgare som har hemvist i Danmark, Finland eller Norgeoch således är heller inte svenska myndigheter behöriga att handlägganamnärenden avseende dessa personer. Denna ordning ärresultatet av överläggningar mellan justitiedepartementen i denordiska länderna, som dock inte resulterat i någon internationellkonvention. Skälet till detta är att i samtliga dessaländer ligger hemvistprincipen till grund för den internationelltprivaträttsliga regleringen. 94 Av de finska lagförarbetena framkommerockså att ytterligare ett skäl varit ”den allmänna strävanatt i nordiska förhållanden endast en nordisk myndighet skullevara allmänt behörig”. 95Det kan diskuteras hur en sådan särbehandling förhåller sigtill EU-rätten. Eftersom det är en ordning som enbart diskriminerarsvenska medborgare är det knappast en fråga om diskrimineringpå grund av nationalitet jämlikt artikel 18 FEUF. 96 Enmedborgare i en medlemsstat kan emellertid avhållas från attutnyttja sin fria rörlighet på grund av att det uppställs hinder förhans vistelse i värdmedlemsstaten i form av en lagstiftning i hans94Se prop. 1982/83:38 s. 9.95Se RP 236/84 s. 40.96Jfr mål C-353/06, Grunkin och Paul, REG 2008, s. I-7639, punkt 20.69