Ds 2011:39 Internationella namnfrågor

Ds 2011:39Överväganden och förslagnamnändring (27 § 3 mom. finska namnlagen) och någon möjlighetatt föra aktiv talan om att barnet ska förlora namnet finnsinte enligt svenska namnlagen, som bygger på att barnet automatisktförlorar namnet när faderskapet hävs. Svenska domstolarska enligt förordningen (1949:661) om skyldighet för domstolatt lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.underrätta Skatteverket om namnförlusten. Om frågan huruvidadet utländska faderskapsavgörandet ska gälla i Sverige prövas iSvea hovrätt jml. 9 § lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågorska Svea hovrätt meddela Skatteverket. Denna prövningär dock inte obligatorisk och Svea hovrätt prövar helleraldrig giltigheten av faderskapsdomar från de övriga nordiskaländerna; dessa gäller istället i Sverige med stöd av lag(1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden.Om det inte redan gjorts åligger det således mannen att ge in denfinska faderskapsdomen till Skatteverket som därefter ska ändrabarnets namn i enlighet med svensk rätt.Om barnet ändå skulle vilja behålla namnet är ett problem isammanhanget att en ansökan enligt 16 § andra stycket namnlagenska komma in till domstolen ”inom en månad efter fastställelsen”.I exemplet ovan kan emellertid fastställelsen ligga sålångt som ett år tillbaka i tiden. Det skulle därför kunna behövasett förtydligande i 16 § andra stycket namnlagen som slår fast närtidsfristen börjar löpa om faderskapet upphävts av utländskdomstol. En annan möjlighet vore att göra den tolkningen attandra meningen ”[i] annat fall” anses tillämplig på alla fall dåfrågan om faderskapet inte prövats av svensk domstol och med”fastställelsen”, som är den tidpunkt då tidsfristen börjar löpa,avses antingen den tidpunkt då den utländska faderskapsdomengivits in till Skatteverket eller då frågan om den utländska faderskapsdomensgiltighet i Sverige avgjorts av Svea hovrätt ochvunnit laga kraft, om så skett. Av de två alternativen är naturligtvisden uttryckliga regleringen tydligast men eftersom det troligenär en fråga som uppkommer ytterst sällan känns det intemotiverat att belasta namnlagen med ytterligare stadganden.83