Industrins energieffektivisering - styrmedlens ... - Naturvårdsverket

NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6460
Industrins energieffektivisering – styrmedlens effekter och interaktion
reglerar vilka företag som omfattas av koldioxidskatt och energiskatt – och därmed
också vilka differentierade skattesatser som utgår för olika sektorer. Enligt de anpassningar
till energiskattedirektivet som trädde i kraft i lagen den 1 januari 2007
definieras ett energiintensivt företag som ett företag där erlagda energi- och koldioxidskatter
uppgår till minst 0,5 procent av förädlingsvärdet. Denna kvot ska innefatta
de energiskatter som företaget har betalt som ett resultat av dess bränsleförbrukning,
men däremot inte den energiskatt som är att hänföra till företagets elanvändning.
Vid anpassningen anammades således inte den så kallade 3procentsregeln
vilken utgår från företagets samtliga energikostnader i förhållande
till produktionsvärdet.
Beträffande nedsättning av (eller undantag från) elskatt ska enligt lagen om
skatt på energi andra utgångspunkter gälla än de regler (om bl.a. energiintensiva
företag) som enligt samma lag ska användas vid beskattning av bränslen. 0.5procentsregeln
har således ingen betydelse för fastställandet av elskatten. El som
används i industriella tillverkningsprocesser betalar 0,5 öre/kWh vilket i stort sett
motsvarar miniminivån för el i EU:s energiskattedirektiv. Till skillnad mot för vid
tillämpning av lag om skatt på energi, ska ett företag vid tillämpning av lag om
program för energieffektivisering anses vara energiintensivt om antingen 3 procents
eller 0,5-procentregeln är uppfylld. PFE anammar således båda reglerna i
enlighet med energiskattedirektivet.
Till skillnad från lag om skatt på energi samt lag om program för energieffektivisering,
behandlar lag om elcertifikat i stället elintensitet. Definitionen av de
företag som är elintensiva enligt elcertifikatsystemet och därmed undantagna från
kvotplikten har sin utgångspunkt i SOU 2001:77, vars genomgång av internationella
förhållanden visade att de länder där den svenska industrin har sina huvudsakliga
konkurrenter inte tillämpar någon motsvarighet till den kostnad som kvotplikten i
elcertifikatsystemet representerar. Detta motiverade enligt utredningen att den
elintensiva industrin helt skulle undantas från kvotplikten. Riksdagen beslutade
därför baserat på denna utredning samt SOU 2003:38 att undanta den elintensiva
industrin. Undantaget definierades i lagtext utifrån branschtillhörighet enligt SNIkod
och omfattade järnmalmsgruvor, andra metallmalmsgruvor, massaindustrin,
pappers- och pappindustri, baskemikalieindustri, järn- och stålverk, andra metallverk
och gjuterier, cementindustri och kalkbruk samt petroleumraffinaderier. Undantaget
från kvotplikt avsåg endast el som användes i de processer vilka är specifika
för dessa elintensiva företag, dvs. de som användes i tillverkningsprocessen
(Energimyndigheten, 2007b). Denna grova indelning av företag utifrån branschtillhörighet
är enkel ur ett administrativt hänseende. Den tar dock inte hänsyn till det
enskilda företagets el- eller energiintensitet, vilket skapar en begränsad träffsäkerhet
såtillvida att företag med en hög elintensitet inte undantas från kvotplikt om
branschen som helhet inte är att betrakta som tillräckligt elintensiv (och vice versa).
Energimyndigheten (2005c) bedömde därför att undantaget från kvotplikt
mer lämpligt utgår från företagens energikostnader i förhållande till produktionsvärde
– i enlighet med skattedirektivets definition av energiintensiva företag. Regeringen
(prop. 2005/06:154) uppfattade dock inte denna definition som optimal på
57