idskrift - Umeå universitet

Progression
i lärarutbildningen
– det yrkesprofessionella projektet
Kennert Orlenius
Abstract
Riksdagens beslut om en förnyad lärarutbildning
(från och med ht 2001) kan ses som ett försök
att förena två traditioner, seminarie- respektive
universitetstraditionen. Det tar sig uttryck i dess
betoning av dels verksamhetsanknytning, dels
forskningsanknytning. I artikeln beskrivs med
utgångspunkt från erfarenheter vid Högskolan i
Skövde hur dessa båda traditioner och aspekter
kan förenas och ses som inflätade i varandra. Att
öka forskningsanknytningen, att ge mer teoretisk
kunskap, att formulera etiska principer i och för
läraryrket etc. ses i artikeln inte som mål i sig
utan snarare som medel. Den centrala frågan i ett
lärarutbildningsperspektiv är vilka möjligheter
studenten ges för att utveckla sådan kunskap i
relation till den egna lärarpraktiken. Författaren
hävdar att det finns ingen inbyggd automatik,
dvs. att lärarkompetensen skulle öka med antalet
veckor i praktiken. Lärarutbildningens uppgift
är att problematisera och utmana, inte att vara
normativ.
Bakgrund
Lärarutbildningen i Sverige har historiskt sett
haft skilda ideologiska utgångspunkter. Det
senaste förslaget om förändring (SOU 1999:63)
och riksdagens beslut innebär en strävan mot att
förena både en tydlig verksamhets- och forskningsanknytning.
Kortfattat innebär riksdagens
beslut en förstärkning av den verksamhetsförlagda
delen i utbildningen (VFU) och starkare
krav på en vetenskaplig bas i den förnyade lärarutbildningen,
med start ht 2001. I vilket avseende
får detta konsekvenser för progressionen i
lärarutbildningen? Progressionsfrågan har alltsedan
lärarutbildningen startade vid Högskolan
i Skövde ht 1999 utgjort en central ideologisk
fråga. Schematiskt kan lärarutbildningens historiska
utveckling beskrivas på följande sätt:
117
Tidskrift för lärarutbildning och forskning, nr 3–4 2004 s 117–131. Umeå: Fakultetsnämnden för lärarutbildning. Printed in Sweden